Det är oftast lättast att garva åt dumheter, som att Svenska Fotbollförbundet ger Örgryte 10 000 kronor i böter för en banderoll om Dawit Isaak, medan man låter Hammarbys hyllning till Jackie Arklöv passera.
Disciplinnämnden drar ner brallorna på sig själva, utan hjälp.
Men när jag läser Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte tycker om ordet kultur – då är det dags att sluta att skratta.
Då vill jag travestera Hermann Göring och säga något om att osäkra min revolver.
Fast då inte för att jag hör ordet kultur, utan snarare för att jag hör kulturministern.
Hon är ju högste politiske ansvarige för den svenska kulturpolitiken: ska någon omhulda, värna, skydda – hylla! - hela det samlade kulturbegreppet så är det just hon.
Istället säger människan:
»Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av.«
Det är väl inget nytt att inte alla är intresserade av allt? Och skulle nu plötsligt själva defintionen av kultur vara »något som alla är intresserade av«?
Vår kulturminister tycker att om man istället börjar prata om bibliotek, kulturskolor och konsthallar så att kulturen bli en valfråga.
Här skulle jag kunna säga något om att jag saknar sossarna och en riktig kulturminister, men det vet vi ju alla (i alla fall vi som bott i Malmö under de mörka åren) att det inte är en garanti.
Sossarna skickade iväg varenda teatergrupp med originaltet till andra städer (Skånska Teatern till Landskrona, Tidningsteatern till Stockholm, Oktober till Södertälje).
Den ende malmöitiske kulturminister som spänt mellan högt och lågt och som ständigt syntes ute på allt från operetter till svartklubbar var Johan Bengt-Påhlsson.
Som ju är moderat.
Men också en förbaskat trevlig, nyfiken och klok människa.
Kulturministern är inte ensam om att oroa sig för kulturen. Hennes paranoide regeringskollega Göran Hägglund försöker samtidigt ta poäng genom att måla upp en för honom fullt synlig kulturelit till en folkets fiende.
De flesta av oss inser att Hägglund hallucinerar, när han talar om »verklighetens folk«, och i själva verket bara är i desperat behov av att komma över fyraprocentspärren.
Men så går det när politikerna närmar sig kulturen, det blir lätt väldigt fel.
Precis som tidningarnas ledarsidor gör de bäst i att hålla sig på armlängds avstånd.
Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri har sagt:
»Kulturjournalistiken vågar dra ner tempot lite och gå djupare. Vill man förstå vår värld är det kultursidorna man ska vända sig till.«
Precis så. Kulturen ska inte vara en utsmyckning, absolut inte en valfråga.
Den ska hjälpa oss att förstå vår värld, förstå vad det innebär att vara människa.
Just därför ska politikerna sluta tafsa på den.
Jag låter Pugh Rogefeldt, som eventuellt fortfarande gjort den bästa svenska liveplattan med sin »Ett steg till« från 1974, sätta rubriken till det här lilla inlägget.
När jag nu gick in på bloggen (ja, det var ett tag sedan) för att skriva nästa inlägg, så upptäckte jag att det låg tre icke modererade kommentarer här.
Alltså tre kommentarer som inte hade godkänts av administratören (jag känner den killen, lovar att snacka med honom) och därmed inte publicerats.
Jag skämdes en smula.
Det må vara hänt att jag inte har tid att skriva lika mycket inlägg, men jag ska banne mig ha tid att publicera kommentarer.
Tusen blommor till er som fick vänta.
Jag ska alltså skärpa mig, eller som Pugh skulle ha sagt:
Finns det lite stolthet kvar finns det alltid hopp om bättring.
Jag minns när jag såg första trailern. Jag garvade, lade väl ner tre sekunder på att konstatera att TV3 hade ännu en i raden av programidéer som rör sig i gränslandet mellan freak show och dokumentärporträtt.
Jag funderade dock aldrig på att titta på den här heller. Aldrig kunde jag väl ana att programmet, och i synnerhet Paul Ankas frispråkiga skånska fru, skulle bli en sådan snackis, ja ”talk of the nation” en vecka i september i Sverige.
(Sannolikt fabricerad) debattartikel på Newsmill, tonvis med inlägg på maillistor, Facebook och Twitter, för att inte tala om alla bloggar.
Och här är en till.
Men varför är det någon som överhuvudtaget bryr sig om vad hon säger? Vad är det för hisnande med att hon står upp i TV och säger en massa pantade saker? Det gör ju folk varje dag. Är feministerna oroliga att Anna Anka, med sina värderingar, ska värva osäkra tonårsflickor till det nya Avsugningspartiet?
Hon är ju dessutom rolig, låt vara ofrivilligt. Varför nöjer vi oss inte med att skratta?
Kom igen: finns det överhuvudtaget någonting i Anna Ankas framträdande som antyder annat än att hon är en ganska korkad kvinna med gammeldags värderingar, en lycksökerska (de gifte sig förra sommaren) som mot alla odds haft turen att hamna i Hollywood och fått gifta sig rikt?
Är det möjligen så att en del av alla dessa arga män i media är avundsjuka för att de inte har någon som suger av dem varje morgon så att de sköter sig på jobbet? Och är det möjligen så att några av alla dessa kvinnor som skriker i falsett innerst inne skulle vilja leva ett obetänksamt lyxliv, även de?
Mycket tyder på det. En lavin av reaktioner, som den Anna Anka väckt, kommer inte i rörelse utan att någon känner sig hotad.
Och det är ju roande, att de mest banala, de mest primitiva åsiker, uttalade på en TV-kanal som inte exakt gjort sig känd för att vara de eleganta nyansernas språkrör, blottlägger en problematik vi möjligen inte kände till.
Det jävliga är att det ger vid handen att vi behöver flera sådana ”dokumentärer”.
Han heter Howard Eliott Payne och är den bästa manliga rösten sedan Ryan Adams.
Jag har mailat honom och frågat hur länge det dröjer innan han kommer hit och spelar.
Väntar spänt på svar.
Till dess:
Det är den 10:e augusti och det känns som nyårsdagen. Sommaren och semestern är över, det är bokslut. Det är början på något nytt och alla möjligheter ligger åter igen öppna. Framför oss.
Det är då det blir som i den här essän jag läste i DN häromdagen. Om kampen mellan det långsiktiga och kortsiktiga jaget.
Under sommaren har jag börjat spela golf på allvar. Ja, så pass att jag fått ”körkort”, i det att jag den 3:e juli erövrade Officiellt Handicap 36. Vilket innebär att jag nu är en ”riktig golfare” som får spela på varenda golfbana i hela världen, om jag nu skulle vilja och hinna det. Några veckor senare gjorde jag min första birdie och på det hela taget tror jag aldrig jag stött på ett sådant knark som golf. Så fort jag är på väg därifrån (jag har sju minuter med bil till Bedinge GK) vill jag vända och köra dit igen. Oavsett om det gått bra eller dåligt.
Allt detta golfande har gett den intressanta sidoeffekten att jag tappat kilon i sommar. Inte många, men en 3-4 stycken i alla fall. Trots att jag ätit och druckit det jag velat, trots att det är sommar – då det i regel brukar gå åt andra hållet med viktkurvan.
Därför, denna nyårsdag den 10 augusti, var det inte det minsta svårt att ge sig ut och gå sju kilometer i blixtrande raskt tempo. En styv timme, drypande svettig, men inte vare sig andfådd eller trött.
Under promenaden började alla möjliga ”nyårslöften” bubbla i skallen. Jag började formulera allt det jag tycker om, allt det jag vill ha, det som gör mig lycklig.
Från min hustru ner till ett glas gott rödvin.
Jag funderade också på hur det varit i sommar, hur jag hunnit med att spela så mycket golf som jag gjort. Var kom tiden ifrån? Och vad gjorde jag innan på den tiden? Vad gjorde jag innan jag började spela golf?
Jag mindes dåligt.
Men jag kom ihåg sommaren då jag såg till att få saker och ting ur vagnen, för att sen hinna ner till golfbanan. Och hur jag, när jag sen kom igen, fick ge järnet med allt det jag var tvungen att hinna med.
Vilket ledde mig till övertygelsen att ju mer man gör, desto mer hinner man med. På samma sätt som att man aldrig är så ineffektiv när man har lite att göra.
Jag ska alltså gå upp tidigt om morgnarna, jag ska antingen spela golf eller gå en promenad, jag ska jobba koncentrerat, jag ska fejsbooka effektivt, jag ska äta var tredje timme, jag ska inte dra mig för att ta en middagslur, jag ska blogga och jag ska inte se bloggandet som en belastning, som något jag måste hinna med för att det är kul. Inte för att döva ett dåligt samvete.
Jag ska helt enkelt lyckas med konstnumret att öka tempot och samtidigt uppleva känslan av att jag tar det hur lugnt som helst, eftersom jag hinner med mer än förr. Vilket i förlängningen ska leda till mindre stress.
När jag intervjuade Anna-Lena Brundin till senaste numret av Magasinet Skåne (som jag ju är redaktör för) pratade hon sig varm för att vi alla måste bli bättre på att skita i det vi måste göra, för att i stället hinna med det som är viktigt. Jag tror det är sånt som kommer i vår ålder. Både jag och Anna-Lena har nyligen fyllt femtio. Inte för att jag känner vinden blåsa kallt och snålt i nacken, men med ålderns rätt måste lusten få styra mer än plikten.
Det är där jag är nu. Det nya året är lustens år. Och, med risk för att låta nykär, så här fjorton år in i relationen: i det sammanhanget spelar min hustru åter huvudrollen. Igår kväll gick vi till exempel nio hål på golfbanan. Det var hur roligt som helst. Det hade ingen av oss kunnat drömma om att vi skulle göra, för – bara ett år sen.
Nyligen bortgångne Willy DeVille sjöng ju om hur the power of a woman’s love, can change a man.
Det gäller fortfarande för mig. I synnerhet efter femtio.
Men det är bara sommarvila. Snart är semestern över. Då ska den kvickna till igen. Risken att det kommer att handla en del om golf är överhängande. Jag gjorde mig första birdie igår.
Jag tror det var i Hannah och hennes systrar som Woody Allen Max von Sydow sa:
If Jesus Christ came back today and saw what was being done in his name, he’d never stop throwing up.
Ett skönt citat, dessvärre möjligt att parafrasera och överföra alldeles för ofta.
Jag har ingen aning om människan som uppfann Internet fortfarande lever, men om vi leker med tanken på att han (ja, jag tror det är en man) inte gör det, så läs det där Allen-citatet en gång till.
Det finns så mycket skit där ute. Som Mia en gång skrev, låt vara i ett annat sammanhang:
Internet är en kloak.
Senast idag blev jag förbannad, när jag hamnade jag på Aftonbladets webb-TV, som bland annat har en pajas till reporter, som kallar sig för Lennart.
Jag utgår från att han inte heter det, att han tillhör en yrvaken ironisk generation som tycker att Lennart är så töntigt att DET måste han få heta.
Ja, jag heter Lennart i tredje namn. Ja, min pappa heter Lennart.
Men det hör inte hit, det är den nördiga ironin jag är ute efter.
I det här inslaget träffar denne Lennart allas vår Alex Schulman. Han öppnar med att gratulera Alex till körkortet, men övergår snart till vara allt mer plump och oförskämd.
Ja, nu vet jag att det sitter en massa läsare som tycker att ”men den där jävla Schulman, han har ju varit så elak mot folk, så det kan han gott ha”.
Och då säger jag igen: Det hör inte hit.
Det är den här arrogante och oförskämde Lennart jag är ute efter.
Med mikrofonen i handen, kameran över axeln och Aftonbladet i ryggen – känner han maktens berusning och dundrar på med samtliga hjärnor avstängda.
Efter att Lennart gjort bort sig totalt och inte landat i någon fungerande poäng, lämnar Schulman honom.
Då skulle man ju kunna föreställa sig att Lennart plötsligt skulle inse att han skitit i det blå skåpet, att han skulle slå ut med armarna mot kameramannen och säga:
Äh, det här blev inget bra, vi steker det.
Men istället fattar han mikrofonen i ett än fastare grepp, vänder sig mot kameran, kopplar på ett triumferande leende och väser:
Det var tydligen ett väldigt känsligt ämne.
Utan minsta uns av självkritik; med den repliken avslöjar Lennart snarare att han – med media som maktmedel – tycker att han kan komma undan med vilken oförskämdhet som helst.
Han har ju mikrofonen och kameran, klart att han har rätt.
En modern medial mobbare.
Den här TV-kulturen, med SVT:s Grillad som ett uttryck, rider på vågen att elakheter och oförskämdheter är kul.
Det är en utbredd missuppfattning. För humor är mer komplicerat än så.
Humor kräver intelligens, humor kräver eftertanke, humor kräver empati.
Den där pajasen Lennart på Aftonbladet saknar bevisligen samtliga dessa tre kvaliteter.
”Thunder Road” opens the album, introducing its characters and its central proposition: Do you want to take chance? On us? On life? Stole the title from the Robert Mitchum picture, the vocal sound from Roy Orbison (I tried). The innocence at the time was mine.
I never wrote in that style again. Once the record was released, I heard all the ”new Dylan” comparisons, so I steered away from it. But the lyrics and spirit of ”Greetings” came from a very unselfconscious place. Your early songs come out of a moment when you’re writing with no sure prospect of ever being heard. Up until then, it’s just you and your music. That only happens once.
My first real Top 10 and I guess my real entrance into the pop mainstream. I met The Ramones in Asbury Park and Joey asked me to write a song for them. I went home and wrote this. I played it for Jon Landau and earning his money he advised me to keep it.
