En gyllene vänsterfot har gått ur tiden

Ingvar Svahn har lämnat oss. Jag läser det i dagens dödsannonser i Sydsvenskan. Jag ser att han fick uppleva sin 70-årsdag. Men att han dog i måndags, den 16 juni.

Begravningen sker inom familjen. Jag tänker att det är fullständigt logiskt. Ingvar Svahn var inte den som gjorde något väsen av sig under den tid han levde, varför skulle han göra det nu.

Oavsett hans lågmälda framtoning och, faktiskt, hans rätt dåliga självförtroende - två sidor som garanterat medverkade till att han bara fick göra 19 landskamper - så är Ingvar Svahn en av de mest sympatiska människor jag intervjuat. Trots sin svårt nedsatta hörsel (han hade hörslinga i hela huset och  var tvungen att läsa på mina läppar) så satt vi och pratade i över tre timmar. Och trots att han var given bland de 16 bästa MFF-spelarna (genom tiderna) som valdes ut att figurera i min bok “Blått ett lag”, så sken det om och om igenom hur oerhört tacksam och förvånad han var över att få vara med.

Idag sörjer jag denna oerhört fina människa, men är samtidigt glad och tacksam över att fått lära känna honom och nöjd att han fick ett dokument efter sig, som en av de 16 i min bok.

Ingvar vann även Guldbollen, och det är just det avsnittet jag väljer att lyfta ur, som en hyllning till den bästa vänsterfot som dragit en himmelsblå tröja över sig (om man nu kan skriva så):

“När MFF hade plockat hem 1967 års guld vaknade även förbundskaptenen Orvar Bergmark till och gav Ingvar Svahn hans 15:e och 16:e landskamper i november 1967. Tidigare på året hade han inte spelat en enda landskamp. Utifrån det perspektivet var det logiskt att alla, inte minst Ingvar Svahn, trodde att landslagskaptenen Björn Nordqvist skulle få Guldbollen det året. När det knackade på dörren på Kulladalsgatan en novemberkväll, förvandlades Ingvar Svahn därför till den mest överraskade Guldbollsvinnaren genom tiderna. I telegrammet som Svahn sprättade upp, stod att han hade vunnit med röstsiffrorna 3–2.
Ingvar Svahn minns den kvällen som igår: ”Ja, jag blev överraskad. Vi vann visserligen allt vi kunde vinna det året. Men jag var en enkel spelare som var lite avig. Jag kunde tjuvstarta i rätt läge när vi spelade vägg. Och jag kunde slå tunnlar. Men jag kunde till exempel inte nicka. En gång under proffstiden i Belgien träffade jag Tom Turesson. Han sa: ’Du och jag, Ingvar, vi har något gemensamt.’ Jag sa: Du menar, vi kan inte nicka? ’Ja, inte bara det’, svarade Tom: ’Vi tar aldrig bollen från en motståndare.’ Och han hade rätt. Jag stötte aldrig bollen med höger ben heller. Så jag hade många brister – inte så konstigt att jag blev överraskad”.

Mia är tillbaka!

Meddelas endast på detta vis.

En ofrivillig klassiker

Det här är ju den artikeln man vill läsa varje dag, en gång i timmen, om och om igen, fram till onsdag.

För att hålla nere pulsen på strax över 200 i alla fall.

Och på slutet bjuds vi dessutom på en ofrivillig, humoristisk klassiker.

“Både Niclas Alexandersson och Zlatan Ibrahimoviç är viktiga för det svenska landslaget. Fast ur olika perspektiv.”

Whoa! Jag har skådat ljuset.

Vargen kommer

Det här är sannolikt det dummaste jag läst i år. Här gör MFF:s byrå en kul kampanj för att få lite extra publik till en hemmamatch som spelas mitt under semestern mot ett lag (Ljungskile) som inte drar särskilt mycket folk, oavsett säsong.

Det är liksom rätt kul att om man heter Labinot eller Guillermo eller Jonas (till exempel) så kan man vinna en fribiljett till Malmö Stadion.

Då är där, uppenbarligen på fullt allvar, efter Sydsvenskan gör en grej av det, någon som tycker att det är diskriminerande mot kvinnor.

Men hallå. Om LdB FC (MFF:s gamla damlag) gjort samma grej - jag lovar, ingen man i världen skulle komma på det korkade att erinra mot exkludering.

Det finns åtskilliga områden där kvinnokamp fortfarande är oerhört angelägen. Detta är inte ett av dem. Effekten blir lite av “vargen kommer”. Nästa gång, då det verkligen gäller, är det ingen som lyssnar.

Antagligen är jag en dålig svensk

I morse frågade min (snart) 8-årige son mig varför jag tycker om Cristiano Ronaldo i Portugal men inte i Manchester United. Jag visste ju svaret. Allt som har med United att göra får mig att se rött. Ibland undrar om jag inte avskyr United mer än jag älskar Tottenham. Om det verkligen är så, då är det inte helt sunt. Vad jag ska göra åt det är ett helt annan blogginlägg.

I vilket fall. Jag svarade aldrig sonen att det nog var något om United. Jag satt istället djupt försjunken i morgontidningen, läste om hur flygrädda människor åker tågcharter till Medelhavet, och mumlade “jag vet inte, vissa saker vet man bara inte”.

Och jag kom att tänka på min egen reaktion igår kväll, när David Villa sprätte in 2-1 till Spanien på övertid, efter att Petter Hansson begått dödssynden att inte tokrensa utan hellre försökt spela sig ur situatonen.

Jag bara skakade på huvudet, tänkte att Sverige får skylla sig själva. Det går inte att bara försvara sig mot ett av världens bästa lag i en halvlek. Till slut smäller det. Markus Rosenbergs junioraktiga agerande, när han äntligen fick en boll att jobba med, var ljusår från den killerinstinkt som David Villa visade upp i 92:a minuten.

Jag skrev till Jesper: “Utan Zlatan stannar Sverige“. För så hemskt är det. Utan Den Store Ibrahimoviç hade vi förlorat med 3-0 igår. När han tvingades gå ut upphörde Sveriges anfallsspel. Inte bara fanns det ingen kvar som kunde göra det oförutsägbara (som 1-1-målet). Henrik Larsson förlorade också sin enda jämbördiga lekkamrat, vilket ledde till att hans kvalitet också sjönk. Avsevärt.

Men nu handlade det om min reaktion. Hade detta varit MFF eller Tottenham - då hade jag blivit vansinnig. Jag hade inte sovit på hela natten, jag hade slagit i mig alldeles för mycket whisky, jag hade inte suttit här vid datorn idag, hyfsat pigg och frisk. Jag hade inte kunnat sätta mig bakom ratten för att köra sonen till fotbollsmatch, vilket jag ska om en dryg timme. Och, framför allt, den här förlusten hade plågat mig i alla fall till onsdag. Kanske ännu längre.

Istället gick jag bort till grannen med storbilds-TV:n i garaget, där det hade slabbats in en hel del sprit under kvällen. Medan han tjatade om sin tid som målvakt i Stora Beddinge IF (vilket han gärna gör när han blir packad; ganska ofta med en kul poäng också) drack jag Lapin Kulta i lugn och ro, sneglade på storbilden på Grekland-Ryssland och imponerades framför allt av ryssarnas spel. Insåg att med Alexander Arsjavin tillbaka på onsdag kan Sverige få det riktigt svettigt. Den unge supertalangen Roman Pavlutjenko har redan visat prov på underbart sevärd fotboll. Jag sms:ade till Jesper: “Om de spelar så här kan jag unna dem att vinna EM”.

Varför skrev jag så? Rimligtvis borde ju mitt enda fokus på Ryssland, som är det lag som står mellan Sverige och en kvartsfinalplats, vara att samtliga spelare ska bryta benen och få flyga hem till S:t Petersburg med ett rostigt fraktplan från Aeroflot.

Istället önskar jag dem all lycka och unnar dem att vinna EM…

Om det hade varit MFF eller Tottenham, som sagt, då hade jag tillverkat små fula dockor som jag stuckit skitiga, glödande nålar i. Och jag hade krossats som supporter om vi hade förlorat.

Jag förstår inte det här själv. Varför bryr jag mig inte om Sverige lika mycket som ett engelskt klubblag från norra London? (jag stod ute i trädgården de 15 sista minuterna av förlängningen i ligacupfinalen; jag klarade inte av att sitta kvar framför TV:n).

Mitt fotbollsintresse är det ju inget fel på. Antagligen är jag en dålig svensk. Antagligen är det så.

Ge mig den säkra flygplatsen - nu!

Minnesgoda läsare, om det finns några sådana kvar, med tanke på den här bloggens fantastiska aktivitet, kanske erinrar sig ett inlägg om flygrädsla för en tid sedan.

Det här, om ni vill kika igen.

Ett av mina mest kommenterade inlägg.

Ämnet berör, så klart - det ÄR läskigt att flyga.

Man jag har inte gett upp och har planer på resor till både USA, Frankrike och Italien - frågan är bara när…

Jag är därför inte helt säker om jag tillhör dem som ska läsa den här sortens texter.

Men jag kan inte låta bli.

Och jag konstaterar att jag åtminstone landat på en av de här (# 9) flygplatserna. Funchal har man ju hört om och bara skrattat åt blotta tanken att ta sig till Madeira med något annat än båt.

En granne har berättat om en inflygning till flygplatsen i Torhavn på Färöarna. En ögrupp där vädret kan slå om från solsken till storm och dimma på bara några minuter.

Torhavn borde varit med på listan.

Bortsett från det: ge mig nästa gång artikeln som berättar om alla de underbara flygplatser där alltid piloten landar med ett stort leende, där landningsbanan är en mil lång och där ALDRIG den minsta incident inträffat.

Flygplatsernas motsvarighet till Quantas.

Dit kan jag tänka mig att flyga.

Zlatan ska spela från start. Punkt.

Det bästa med Johan Esk är att han få en slö bloggare, som denna, att vakna ur sin slummer.

Johan Esk är krönikörernas svar på Anders Frisk. Han bara måste sticka ut, han bara måste få lov att upphöra vara en i mängden. För att nå dit kan han kosta på sig vilket korkat felbeslut som helst, vilken havererad tanke som helst.

På ett sätt är det här ändå en välgärning. Lasse Lagerbäck måste ha fått sig ett gott skratt till morgonprillan. Och med tanke på att vår förbundskapten inte drar på mun alltför ofta, så kanske vi ska rikta ett tack till Esk för hans ofrivilliga humoristiska gärning.

Första gången jag läste det (ja, jag fick läsa några gånger) var jag övertygad om att det skulle komma en knorr, en skruv, mot slutet, med ett “skojade bara”. Och så skulle han ha en poäng vi inte hade räknat med.

Så hade Mats Olsson gjort.

Men Esk tycks på fullt allvar tro att när Sverige har exakt 270 minuter på sig att visa varför de ska gå vidare till kvartsfinalerna i detta EM - då ska vi sätta en av världens bästa anfallare på bänken.

Läs det här en gång till: “Det är ingen idé att Zlatan Ibrahimovic slösar med sitt dåligt uppladdade matchbatteri mot första halvlekens grekiska köttmur”.

Dåligt laddade vaddå? Zlatan tystade ju (effektivt) alla skeptiker på tio minuter i sin comeback i Serie A. När Inter höll på att, i sista omgången, förlora den scudetto man burit på hela säsongen, när den slipade Luciano Spalletti hade fått fem fingrar på bucklan - då behövde malmöpågen bara tio minuter på sig för att slita bort den näven.

Före VM kommer Zlatan att spela två tävlingsmatcher till. Det räcker gott och väl för att batteriet ska vara laddat. Det är ju inte så att han varit borta ett år, eller som Tobias Linderoth, ett halvår. Det handlade om sju veckor. En något förlängd semester bara.

Två och en halv tävlingsmatch senare är han, jämte Fredrik Ljungberg och Sebastian Larsson, den mest givne i startelvan.

Vilka som borde vara mindre givna (ledtråd: Gullspång) får vi kanske anledning att återkomma till.

Esk lär säkert reta upp till fortsatt bloggande; erfarenheten säger mig det.

Under tiden får vi hoppas han laddar sitt batteri, på behörigt ansvar från tangentbordet.

En man med skägg och en liten blå dam

Ja, det har slarvats med bloggen. Jag vet.

Och det har inte uppdaterats något vidare i bloggrullen heller. Jag vet.

Men nu slänger vi in En man med skägg, inte bara för att han är skåning, utan också för att han skriver fyndigt och hittar de mer otippade uppslagen.

Som det här föga uppmärksammade jubileet.

Jag hittade till den här mannen med skägget via Lilla Blå, som är en liten favorit i skymundan, inte minst för att hon är så produktivt; det är ett porlande flöde av roliga och vardagliga iakttagelser på den här bloggen.

Skicka SIKA till Brandbergen

I grund och botten har jag en tilltro till människor som blivit valda, utsedda att uträtta någon form av arbete där förtroende är en nödvändighet. I alla fall i Sverige. Hur det är i Irak och Colombia vågar jag inte uttala mig om.

Jag menar alltså politiker och högre tjänstemän, människor som rimligtvis bör ha passerat ett antal nålsögon innan de sitter där de nu sitter.

Jag vet, jag är naiv.

Men utan den goda tron blir det svårt att leva i längden.

Risken att man blir cynisk eller. än värre, bitter, är överhängande.

Eller, som jag sa till Jonas Gardell häromåret, när jag intervjuade honom: “Försoning är ett bättre sätt att röra sig framåt”.

Jonas skrek högt: “Det citatet snor jag till min nästa bok”. Och så blev det. I sista boken i Komiker-trilogin, “Jenny”, finns det med.

Nåväl. Jag är alltså en sådan som tror. Till motsatsen bevisas. Därför har jag gång på gång tvingats häpna över hur den svenska hållningen när det gäller Klimatfrågan vs Bensinpriset.

Senast här, en myndighet som heter SIKA - Statens Institut för Kommunikationsanalys. Där sitter, gissar jag, ett gäng sossar, kommunister och miljöpartister, som samtliga bor i fina lägenheter i Stockholms innerstad, och föreslår på fullt allvar att det enda sättet att uppnå EU:s kolodioxidmål är att dubbla bensinpriset.

27 kronor och 50 jävla öre, tycker SIKA verkar vara en vettig nivå.

Jättebra tänkt, hörnini. Ungefär som att höja bostadsräntorna till 15 %. Folk som bor på landet kommer att tvingas paniksälja sina hus och flytta in till staden, där det inte finns några lägenheter. Priset på centrala bostadsrätter kommer att skjuta i höjden, medan priserna på vanliga hus på landet kommer att sjunka som en sten.

Allt som allt kommer det att gynna de välbeställda. Det finns en större samhällsklass som utan vidare klarar av att betala 27 och 50 för en liter bensin. Inte minst alla de som inte betalar sin bensin själva.

Att köra bil kommer alltså att bli en klassfråga. Lika begåvat som biltullarna i Stockholm. Vi sätter underklassen på bussen, så överklassen kan få det lite lättare i ytterfilen in till stan.

Lyckligtvis går den oftast väldigt kloke Anders Carlgren emot SIKA:s sinnesslöa förslag. Vad han säger är så klart det mest demokratiska - och enda rätta. Att det är genom forskning (och snabbt måste det gå, hör någon det!) på miljövänliga och bränslesnåla bilar, som vi ska nå EU:s mål.

Tvångsförflytta hela SIKA ut till Alby och Brandbergen. Tvinga på dem ett särskilt bensinkort där varje liter kostar 30 spänn. Låt dem ha det så i ett år. Så kan vi snacka sen.

Man kanske skulle bli bättre på att ljuga - eller inte

Det får vara lite ordning på torpet här. Ser att Froms ska ta bloggvila, ser att Halvar tilltalats av att Skugge och Norén ljuger. Ser att Mymlan håller tempot och ser att Olle (som jag träffade häromdagen IRL; förbaskat trevligt) skriver så det fräser i maskinen.

Och här sitter jag och skyller på att det är så mycket jobb (vilket det är) och på att gräset i trädgården växer (vilket det gör) och på att det snart är sommar (vilket det är) och att det är roligare att dricka öl (det är det) och att det faktiskt kommer att ta sin tid att ladda och planera inför EM (vilket man väl börjar med strax efter 17.30 idag, då Lagerbäck släpper truppen; ja, jag vet att han inte behöver anmäla den defenitivt förrän den 28:e, men ändå, det är nu det börjar, allsvenskan tog paus nästan två månader vid strax före tio i går kväll).

Det där med lögnen måste jag få uppehålla mig lite vid. Jag är inte så bra på det. På att fabulera hejvilt alltså. Så är jag också 49 och ett halvt och har kommit ut med tre böcker, varav ingen är en roman. Jag och Olle hann aldrig komma in på det häromdagen, det skulle ner en hamburgare på JP:s i all hast och det skulle ses en bedrövlig fotbollsmatch och sen pissades det i parken och sen skildes vi åt. Får bli nästa gång jag träffar karln. För jag vill veta. Hur blir man bättre på att ljuga?

Då hade jag kanske kunnat göra helgens 100-årskalas ännu bättre än det var. Min gode vän Mats, som jag lärde känna hösten 1971, och hans hustru, fyllde 50+50 och firade sina gemensamma hundra år på en hembygdsgård intill järnvägen, ett stenkast från Zinkensdamm. Jag höll tal för Mats och har väl sällan fått så många uppskattningar och ryggdunkningar på kort tid. Objektet själv kom fram med något fuktigt i blicken och sa att han aldrig fått ett sådant fint tal. Och då är han ändå akademiker; i den världen håller man tal.

Och varför var då talet så bra? Tja, för att jag spillde bönorna, lät bli att hålla tillbaka känslorna, för att jag vågade blanda allvar och skämt.

Men framför allt: för att jag inte ljög.