Jag tror det var i Hannah och hennes systrar som Woody Allen Max von Sydow sa:
If Jesus Christ came back today and saw what was being done in his name, he’d never stop throwing up.
Ett skönt citat, dessvärre möjligt att parafrasera och överföra alldeles för ofta.
Jag har ingen aning om människan som uppfann Internet fortfarande lever, men om vi leker med tanken på att han (ja, jag tror det är en man) inte gör det, så läs det där Allen-citatet en gång till.
Det finns så mycket skit där ute. Som Mia en gång skrev, låt vara i ett annat sammanhang:
Internet är en kloak.
Senast idag blev jag förbannad, när jag hamnade jag på Aftonbladets webb-TV, som bland annat har en pajas till reporter, som kallar sig för Lennart.
Jag utgår från att han inte heter det, att han tillhör en yrvaken ironisk generation som tycker att Lennart är så töntigt att DET måste han få heta.
Ja, jag heter Lennart i tredje namn. Ja, min pappa heter Lennart.
Men det hör inte hit, det är den nördiga ironin jag är ute efter.
I det här inslaget träffar denne Lennart allas vår Alex Schulman. Han öppnar med att gratulera Alex till körkortet, men övergår snart till vara allt mer plump och oförskämd.
Ja, nu vet jag att det sitter en massa läsare som tycker att “men den där jävla Schulman, han har ju varit så elak mot folk, så det kan han gott ha”.
Och då säger jag igen: Det hör inte hit.
Det är den här arrogante och oförskämde Lennart jag är ute efter.
Med mikrofonen i handen, kameran över axeln och Aftonbladet i ryggen – känner han maktens berusning och dundrar på med samtliga hjärnor avstängda.
Efter att Lennart gjort bort sig totalt och inte landat i någon fungerande poäng, lämnar Schulman honom.
Då skulle man ju kunna föreställa sig att Lennart plötsligt skulle inse att han skitit i det blå skåpet, att han skulle slå ut med armarna mot kameramannen och säga:
Äh, det här blev inget bra, vi steker det.
Men istället fattar han mikrofonen i ett än fastare grepp, vänder sig mot kameran, kopplar på ett triumferande leende och väser:
Det var tydligen ett väldigt känsligt ämne.
Utan minsta uns av självkritik; med den repliken avslöjar Lennart snarare att han – med media som maktmedel – tycker att han kan komma undan med vilken oförskämdhet som helst.
Han har ju mikrofonen och kameran, klart att han har rätt.
En modern medial mobbare.
Den här TV-kulturen, med SVT:s Grillad som ett uttryck, rider på vågen att elakheter och oförskämdheter är kul.
Det är en utbredd missuppfattning. För humor är mer komplicerat än så.
Humor kräver intelligens, humor kräver eftertanke, humor kräver empati.
Den där pajasen Lennart på Aftonbladet saknar bevisligen samtliga dessa tre kvaliteter.
“Thunder Road” opens the album, introducing its characters and its central proposition: Do you want to take chance? On us? On life? Stole the title from the Robert Mitchum picture, the vocal sound from Roy Orbison (I tried). The innocence at the time was mine.
I never wrote in that style again. Once the record was released, I heard all the “new Dylan” comparisons, so I steered away from it. But the lyrics and spirit of “Greetings” came from a very unselfconscious place. Your early songs come out of a moment when you’re writing with no sure prospect of ever being heard. Up until then, it’s just you and your music. That only happens once.
My first real Top 10 and I guess my real entrance into the pop mainstream. I met The Ramones in Asbury Park and Joey asked me to write a song for them. I went home and wrote this. I played it for Jon Landau and earning his money he advised me to keep it.
Jag inbillar du mig att du just nu och sitter och funderar på vad du ska ge svenskarna under de tre konserterna på Stockholms Stadion.
Du är en kär och återkommande gäst hos oss – ändå fyller du tre kvällar i ett nafs.
Vi får inte nog.
Men vi har så klart önskemål.
Förhoppningar.
Så varsågod, med hjälp av Spotify, här har du en lista att välja från.
Bossen landade ju i Europa häromdagen, gjorde Holland i helgen, Finland i morgon.
Om man tittar på låtlistan från i lördags blir man inte besviken.
Han spelade ju Trapped.
Och From Small Things.
Och att sluta med Dancing In The Dark är en avvikelse från de senaste konserterna. Han körde den en del i början av USA-turnén. Men finalen är inte densamma från kväll till kväll.
Vi som ska ses honom tre kvällar kan följaktligen hoppas på att få Rosalita åtminstone en av dem…
Badlands
Out In The Street
She’s The One
Outlaw Pete
Radio Nowhere
Working On A Dream
Seeds
Johnny 99
The Ghost Of Tom Joad
Raise Your Hand
From Small Things
Trapped
I’m On Fire
Thunder Road
Waiting On A Sunny Day
The Promised Land
Lonesome Day
The Rising
Born To Run
Tenth Avenue Freeze-Out
Land Of Hope And Dreams
American Land
Glory Days
Dancin’ In The Dark
Most of the songs were twisted autobiographies. “Growin’ Up”, “Does This Bus Stop”, “Blinded By The Light”, “Spirit In The Night”, “For You”, “Lost In The Flood”, “Saint In The City” found their seed in people, places, hang-outs, and incidents I’d seen and things I’d lived. I wrote impressionistically and changed names to protect the guilty. I worked to find something that was identifiably mine.
‘Incident On 57th Street’ and ‘New York City Serenade’ were my romantic stories of New York City, a place that had been my getaway from small-town New Jersey since I was sixteen. ‘Incident’ particularly featured a theme I’d return to often in the future: the search for redemption. Over the next twenty years I’d work this one like only a good Catholic boy could.
Cut in my bedroom for $1060 (the cost of the 4 track Tascam recorder), mixed through an old Gibson guitar echo unit to a beat box, ‘Nebraska’ was my ultimate homemade demo. This song was about the early 80’s gold rush when gambling hit south Jersey.
