Alison & Robert # 3
Raising Sand gick hela helgen. Här hemma på stereon eller i bilen på väg till och från Österlen. Ibland satt jag där vid ratten och kom på mig själv med att glömma bort att andas. När Robert Plant fraserar så exakt och så försiktigt, som om han var ut på en is som bara nästan bar honom, i Nothin’. Eller när Alison Krauss greppar oss under armen i Sister Rosetta Goes Before Us och tar oss med på en promenad i gränslandet mellan Kentucky och Balkan.
Varje enskild låt är ett mirakel. Den har mästerverkets karaktärsdrag i det att favoriterna ständigt växlar. Samtliga låtar har så stark potential, samtliga 13 spår är kandidater till denna position.
Först var det, så klart, Gone, Gone, Gone. Ganska snart blev det Polly Come Home, något senare Please Read The Letter. Nu samsas skira Trambled Rose med råa Nothin’.
Det ÄR ett fantastiskt album.
Årets bästa.
Och hur glädjande och löftesrikt är det inte att läsa här att de båda ska ge sig ut på turné nästa år. Törs man hoppas att Union Station följer med?
Läs gärna den här intervjun med dem också.
Och, förresten, det här är mitt 100:e inlägg på denna blogg.
Hipp hipp.
Sist jag lyssnade, vilket var alldeles nyss, var “Killing the blues” favvolåten.
Du ser. Just nu är jag nog tillbaka på “Please read the letter”. Det är en sådan platta. 13 potentilla favoriter. En undantagsplatta.
Äh, det här är ju det sämsta Plant har gjort på mången lång dag; klichémättat, konservativt och bakåsträvande. Särskilt tråkigt efter superba Mighty Rearranger och Dreamland.
Håller med om de sista fem orden, Jet.
Men i övrigt måste jag tyvärr säga att du har fel
Ge den lite tid, du kommer att ta den till ditt hjärta, förr eller senare.
För det är den sådan platta.
En som räcker länge.
En som har tiden för sig.
En skattkista.
Att Plant lyckats vara banbrytande och originell i så många sammanhang post-Zep är otroligt, så man kanske egentligen inte alls ska klandra honom för att han till slut faller in i medhårsfållan och gör nåt så medvetet anpassat för lata och oäventyrliga lyssnare som det här. Det som gör ont är bara att se hur mycket uppmärksamhet och hyllningar det leder till, som om världens rockkritiker säger “Äntligen rör han sig i de redan utforskade marker som är de enda som vi egentligen godkänner. Välkommen hem, Robban”.
Nej, att gilla den här skivan är att ge upp, att lägga sig på rygg för förutsägbarhetens och traditionalismens tröttsamma hegemoni. Då lyssnar jag hellre på nåt som inte rör sig i samma hjulspår som tusen andra skivsläpp bara den här månaden. Visst, den kanske gör just det bättre än 999 av dem, men det är lite som att laga världens godaste fiskbullar; jag väljer hellre än dålig version av en intressantare rätt. Nåt med tuggmotstånd, kryddor och innovationsglädje.
Aaagh! än = en i näst sista meningen.
Det är svårt att intellektualisera musik. Det som träffar mitt i magen, det gör det. För mig är “Raising Sand” årets platta, vad du än säger, Jet. Jag vet inte vilka kritiker du citerar när du pratar om “utforskade marker”. Jag kan ju bara nämna att jag själv var – och är – stor fan av Led Zeppelin. Ska snart komplettera min samling med “Mothership”. Senast igår bad jag bonusdottern (13-åring, som älskar “Raising Sand”) att lyssna till lite extra. Det var “Over The Hills And Far Away” som råkade passera på iTunes.
Men så här: du har faktiskt helt fel när du påstår att denna platta skulle röra sig i samma hjulspår som 998 andra den här månaden. Det är ju precis det den inte gör. Det är ett unikt musikaliskt möte, mellan två fantastiska röster från “skilda världar”, befruktat av det musikaliska geni vi känner som T-Bone Burnette. Tillika är det ett utsökt val av obskyra countrylåtar, med hjälp av Robban, Alison och T-Bone återuppstått som fullblodiga klassiker.
Kallar man T-Bone Burnett för geni så talar man inte samma språk som jag, helt enkelt. Han är för mig en av många dussinrockare som i åratal obegriplgit hyllats tilll skyarna av diverse försoffade kritiker.
Jo, jag älskade också Zeppelin – just för att de förnyade, vågade utforska och var respektlösa. Raising Sand är oerhört respektfull och har en onödig vördnad för gester och grepp som jag anser vara sedan länge överspelade.
Åt var och en sitt. Det är kul att nån får glädje av det, även om jag inte för mitt liv kan förstå varför. Det gör mig bara ont att se en hjälte spela för motståndarlaget.