november 6, 2007...10:46 är
Alison & Robert # 3
Raising Sand gick hela helgen. Här hemma pÃ¥ stereon eller i bilen pÃ¥ väg till och frÃ¥n Österlen. Ibland satt jag där vid ratten och kom pÃ¥ mig själv med att glömma bort att andas. När Robert Plant fraserar sÃ¥ exakt och sÃ¥ försiktigt, som om han var ut pÃ¥ en is som bara nästan bar honom, i Nothin’. Eller när Alison Krauss greppar oss under armen i Sister Rosetta Goes Before Us och tar oss med pÃ¥ en promenad i gränslandet mellan Kentucky och Balkan.
Varje enskild låt är ett mirakel. Den har mästerverkets karaktärsdrag i det att favoriterna ständigt växlar. Samtliga låtar har så stark potential, samtliga 13 spår är kandidater till denna position.
Först var det, sÃ¥ klart, Gone, Gone, Gone. Ganska snart blev det Polly Come Home, nÃ¥got senare Please Read The Letter. Nu samsas skira Trambled Rose med rÃ¥a Nothin’.
Det ÄR ett fantastiskt album.
Årets bästa.
Och hur glädjande och löftesrikt är det inte att läsa här att de båda ska ge sig ut på turné nästa år. Törs man hoppas att Union Station följer med?
Läs gärna den här intervjun med dem också.
Och, förresten, det här är mitt 100:e inlägg på denna blogg.
Hipp hipp.
8 kommentarer
november 6, 2007 kl. 7:41 pm
Sist jag lyssnade, vilket var alldeles nyss, var “Killing the blues” favvolÃ¥ten.
november 6, 2007 kl. 8:04 pm
Du ser. Just nu är jag nog tillbaka pÃ¥ “Please read the letter”. Det är en sÃ¥dan platta. 13 potentilla favoriter. En undantagsplatta.
november 11, 2007 kl. 5:40 pm
Äh, det här är ju det sämsta Plant har gjort på mången lång dag; klichémättat, konservativt och bakåsträvande. Särskilt tråkigt efter superba Mighty Rearranger och Dreamland.
november 11, 2007 kl. 7:48 pm
HÃ¥ller med om de sista fem orden, Jet.
Men i övrigt måste jag tyvärr säga att du har fel
Ge den lite tid, du kommer att ta den till ditt hjärta, förr eller senare.
För det är den sådan platta.
En som räcker länge.
En som har tiden för sig.
En skattkista.
november 15, 2007 kl. 7:32 är
Att Plant lyckats vara banbrytande och originell i sÃ¥ mÃ¥nga sammanhang post-Zep är otroligt, sÃ¥ man kanske egentligen inte alls ska klandra honom för att han till slut faller in i medhÃ¥rsfÃ¥llan och gör nÃ¥t sÃ¥ medvetet anpassat för lata och oäventyrliga lyssnare som det här. Det som gör ont är bara att se hur mycket uppmärksamhet och hyllningar det leder till, som om världens rockkritiker säger “Äntligen rör han sig i de redan utforskade marker som är de enda som vi egentligen godkänner. Välkommen hem, Robban”.
Nej, att gilla den här skivan är att ge upp, att lägga sig på rygg för förutsägbarhetens och traditionalismens tröttsamma hegemoni. Då lyssnar jag hellre på nåt som inte rör sig i samma hjulspår som tusen andra skivsläpp bara den här månaden. Visst, den kanske gör just det bättre än 999 av dem, men det är lite som att laga världens godaste fiskbullar; jag väljer hellre än dålig version av en intressantare rätt. Nåt med tuggmotstånd, kryddor och innovationsglädje.
november 15, 2007 kl. 7:33 är
Aaagh! än = en i näst sista meningen.
november 15, 2007 kl. 8:01 är
Det är svÃ¥rt att intellektualisera musik. Det som träffar mitt i magen, det gör det. För mig är “Raising Sand” Ã¥rets platta, vad du än säger, Jet. Jag vet inte vilka kritiker du citerar när du pratar om “utforskade marker”. Jag kan ju bara nämna att jag själv var - och är - stor fan av Led Zeppelin. Ska snart komplettera min samling med “Mothership”. Senast igÃ¥r bad jag bonusdottern (13-Ã¥ring, som älskar “Raising Sand”
att lyssna till lite extra. Det var “Over The Hills And Far Away” som rÃ¥kade passera pÃ¥ iTunes.
Men sÃ¥ här: du har faktiskt helt fel när du pÃ¥stÃ¥r att denna platta skulle röra sig i samma hjulspÃ¥r som 998 andra den här mÃ¥naden. Det är ju precis det den inte gör. Det är ett unikt musikaliskt möte, mellan tvÃ¥ fantastiska röster frÃ¥n “skilda världar”, befruktat av det musikaliska geni vi känner som T-Bone Burnette. Tillika är det ett utsökt val av obskyra countrylÃ¥tar, med hjälp av Robban, Alison och T-Bone Ã¥teruppstÃ¥tt som fullblodiga klassiker.
november 15, 2007 kl. 10:16 pm
Kallar man T-Bone Burnett för geni så talar man inte samma språk som jag, helt enkelt. Han är för mig en av många dussinrockare som i åratal obegriplgit hyllats tilll skyarna av diverse försoffade kritiker.
Jo, jag älskade också Zeppelin - just för att de förnyade, vågade utforska och var respektlösa. Raising Sand är oerhört respektfull och har en onödig vördnad för gester och grepp som jag anser vara sedan länge överspelade.
Åt var och en sitt. Det är kul att nån får glädje av det, även om jag inte för mitt liv kan förstå varför. Det gör mig bara ont att se en hjälte spela för motståndarlaget.
Skriv kommentar