Riding With The King
Han är lite som Mikael Wiehe. Alltså, i det att han ser i det närmaste likadan som när han debuterade för 35 år sedan och när jag såg honom senast, vilket säkert är 15 år sedan. Om det räcker. Hårfästet ser ut att vara intakt. Han kan inte ha gått upp särskilt många hekton, trots att han gjorde sitt bästa val när han bestämde sig för att Drive South (ja, han verkar lycklig) och trots att man ju säger att vi alla lägger till något trivselkilo per år.
Och för att då inte tala om rösten. John Hiatt sjunger som en kung, för att parafrasera på en av hans klassiker, som självklart ingick i extranummerrundan, som han (givetvis) avslutade med Tennessee Plates. Det var ju det enda rätta att Drive South, redan på Slow Turning. Och han har inte ångrat sig. Nashville är hemstaden för honom. Staden som Lucinda Williams också bodde i, ett tag på 90-talet (när hon spelade in Car Wheels bland annat) men som hon nu mest fick dåliga vibbar av. Det är staden där man bygger en kyrka i varje gathörn, eller kanske snarare på varje kulle.
Men det är väl olika. Lucinda hittade hem när hon lämnade Nashville och drog till LA. För John Hiatt var det tvärtom.
Gårkvällen på KB var ett kärt återseende. Det var väl femte eller sjätte gången jag såg Hiatt och även om det var grymt när jag (vilket var förra gången) såg honom med kompbandet Goners (Sonny Landreth, vilken gitarrist!) så är det ensam på scen, med gitarerrna, pianot och rösten han framträder som skarpast.
Ja, för att då inte tala om låtarna. Det var det jag påmindes mest om igår. Denna fantastiska låtskatt han har att ösa ur. Igår öppnade han mest på locken till Crossing Muddy Waters (näst senaste albumet) och de båda klassikerna och publikfavoriterna Bring The Family och Slow Turning. Höjdpunkterna var flera. Men ska jag plocka tre så var det väl Your Dad Did, Thing Called Love (där han avslöjade, med stor humor, varför Bonnie Raitt valt att utesluta sista versen ur sin mästerliga version från 1989) och Walk On. Men skulle ni fråga någon annan ur den något högljudda fredagspubliken skulle de kanske säga Paper Thin, Cry Love eller varför inte Lipstick Sunset.
Så nu blir det djupdykning i den digra Hiatt-högen den närmaste veckan. Och mycket kommer jag säker att gå tillbaka till 70-talet. Synd att Hiatt inte gjorde det själv igår. Det äldsta han spelade var just 1983 års Riding With The King. Jag ropade lite efter tidiga One For The One, hans bidrag till soundtracket av Heartworn Highways. John ryckte till när jag ropade, och sa: “Sorry, which one?” Jag sa det en gång till, varpå han log till, och kort svarade: “Ahh, impressed!”
Men inte fick jag höra den. Inte den här gången i alla fall.
John Hiatt har skrivit enormt bra låtar och kan framföra dom med stort hjärta. Jag får nöja mig med YouTube-klippen men skall nog köpa några av de äldre albumen på cd.
Jag upptäckte honom för tjugo år sedan men har aldrig sett honom live.
Låtarna är lika fräscha idag och står över alla trender.
Bring The Family, Slow Turning och Stolen Moments finns i en box. Det är en bra start. Sen bör du ha Slug Line (1979), som var min upptäckt av honom, Walk On (1995) och näst senaste Crossing Muddy Waters. då är du klädd. Häng med nästa gång!
Jag skäms över att jag inte var där Mats. Tack för tipsen och självklart är jag med nästa gång.
Hej Mats.
Finns det ingen möjlighet att katigorisera det som rör MFF och fotboll för de som endast är intresserade av att läsa om det?
Johan: Jo, det finns det väl. På ett sätt känner jag att det här är en blogg där jag blandar högt och lågt, musik, fotboll, politik, media, skvaller och lite snusk. I en skön röra, ett flöde som bara tillfälligheter styr. I ett avseende känner jag att det är idén med en liten och personlig blogg som denna.
Men. Det finns ett sätt att kategorisera, som du kanske kan se i sidobaren (längst ner tror jag). Det var bara det att jag upptäckte det efter att jag hade gjort typ 80 inlägg, och då suckade jag mest och tyckte att “whatever”
Men jag kanske ska göra det ändå. Fast då blir det “Fotboll” i en kategori, där MFF blir en del av det. Hoppas du hänger med tills dess Johan. Kul att ha dig här!