När spelarna tystnar

En fördel med min ganska höga ålder är ju att man, om man har minnet i något så när skick, kan iaktta perspektiv, se skillnader. Det fanns till exempel en tid för inte alls särskilt länge sedan då jag hade en handfull landslagsspelares mobilnummer, en tid då det var ganska enkelt att få intervjuer med dem. Och det var inte, uppfattade jag, för att jag hade mobilnumret. Det var för att de tyckte att det var kul och det var för att det var tillåtet. Och det fanns tid.

I sammanhanget erinrar jag mig, vilket alltså är en lyx som vi 49-åringar kan unna oss, hur Nils Petter Sundgren, denne översympatiske, kloke och inte minst rolige gentleman, allt som oftast, när vi hamnade vid samma bord under mina år när jag bevistade Cannes Filmfestival (typ första halvan av 90-talet; mitt första minne är hur jag, bakfull och jävlig, står på La Croisette och ser Sharon Stone gå upp för röda mattan till Le Palais) berättade gamla minnen från tidigare festivaler i Cannes och Venedig. Då började inte visningarna särskilt tidigt på morgonen, då kunde man ta långa promenader längs Medelhavet och på ett fullständigt otvunget sätt stöta på giganter som Antonioni och Godard (eller vilka det nu var) och fråga om de hade tid för en kopp kaffe, vilket de alltid hade.

Det var en annan tid då. Och för bara 5-6 år sedan var det en annan tid för Svenska Fotbollslandslaget (ja, vi pratar herrarna nu). Problemet är inte att vi inte är överens om detta. Problemen (för de är flera) är istället att vi inte vet exakt varför det blivit så här och, inte minst, att Lagerbäck, Richt & Saleteg och de andra vägrar erkänna att de numera är fientligt inställda mot pressen.

Eller, säg så här, vi behöver inte gå längre tillbaka än till 2005. Då ringde jag direkt till Lagerbäck eller Andersson – och de svarade. Idag gör de inte det, de ringer inte heller tillbaka. Och det har inget med mig personligen att göra.

Det börjar pratas lite om det här problemet nu. Facktidningen Journalisten hade en text nu inför Spanien-matchen, Svenska Fotbollförbundet går ut och svarar (väldigt lamt) på sin hemsida och nu senast har pratglade Magnus Hedman haft den dåliga smaken (i landslagets ögon) att tala sanning i TV-rutan.

Än så länge har inte Lagerbäck sagt något vi inte förväntat oss att höra. Än så länge har ingen av nybyggda murarna raserats. Men samtalet är igång. Det brukar betyda att vi börjat flytta positioner. Låt oss hoppas.