Meningen med fotboll
Jag har en kompis, vi kan kalla honom Thomas, som blir nervös varenda gång Sverige spelar tävlingslandskamper på TV. Inför senaste matchen mot Liechtenstein värmde han upp med någon Bowmore eller om det var Oban.
För att stilla nerverna. Mot Liechtenstein. Hallå.
Jag och en annan kompis, halvitalienaren Linetti, vi satt här i soffan och garvade. Helt lugna. Drack bara örtte. Hela kvällen. Not. Men vi var i alla fall inte nervösa.
Min fru har en sak hon brukar säga när jag dunkar armen i soffkanten för femtielfte gången, när till exempel Paul Robinson i Tottenham står på fel ben (vilket han tycks göra ordentligt nu för tiden, förresten) eller när Junior står och trampar på bollen lite för länge.
Då säger hon: “Du borde skaffa dig en annan hobby”.
Bortsett från att inte ens min underbara kvinna har förstått meningen med fotboll, så har hon ändå förstått att livet i grund och botten borde gå ut på att man ska må bra. Och helst bättre än bra.
Men jag lovar, ikväll kommer det att krävas starka saker före klockan åtta. Som Johan Orrenius skriver i Expressen idag. “Det är inget lallargäng vi möter”.
Å andra sidan, som Simon Bank i Aftonbladet skriver, så har faktiskt Sverige bara förlorat två matcher av 16 mot Lettland. Och en av dem var för 81 år sedan. Fast den andra gången var bara fyra år sedan, om ni minns…
Dessutom: Sverige och Spanien är erkänt bra hemmalag – Lettland och Nordirland är sopiga borta.
Men statistik suger ju extra rejält när man är rädd. Vad hjälper det att läsa att man måste flyga varje dag i 29000 år för att vara säker på att vara med om en flygolycka? Är man rädd, så är man rädd.
Nåja, nu är jag betydligt mer rädd när jag flyger än när jag ser Sveriges viktigaste fotbollsmatch på två år.
Trots allt har jag ju förstått meningen med fotboll. Det ska ju vara kul. Det är ju bara fotboll.
Hur det går? Puh, fråga inte. Men jag är orolig. Innerst inne. Så jag säger 1-1. Efter ett alldeles för tidigt ledningsmål där Mellberg går bort sig (igen) och efter ett vådaskott i 81:a minuten av Kim Källström. Med högern.
Ni fattar. Det blir hemskt ikväll.
Samtidigt som svenska landslaget klev in på Santiago Bernabéu lyckades jag klämma ur mig:
- Jag hoppas att de är inte är lika nervösa som jag är.
De är iofs proffs, men det var ju ändå Santiago Bernabéu. Kanske hade det varit ok om de var lite mer nervösa än jag var hemma i tv-soffan.
Inför den matchen var jag inte nervös. Det låg i min kalkyl att detta skulle bli scenariot. Men det låg inte i min kalkyl att jag skulle vara så nervös som jag är redan nu…
Trodde inte en sekund på att Sverige skulle skaka Espana på självaste Realfestet Santiago.
Men var nästan naivsäker på att Dannebrogen skulle vaja högst mot Nordirland.
Därför blev jag i dag ,för att om möjligt överleva kvällen, nödsagad att besöka affären vars chef kommer mig att tänka på Edward Grieg och Anitras dans.
Carlo, du har en poetisk ådra, men det visste jag ju redan. Hoppas det gick bra i den där affären. Vad gäller Dannebrogen så trodde jag på Nordirland. De hade chansen och de hade bankat både Spanien och Sverige där. Varför skulle danskarna slippa undan? Men ikväll, som jag läste någonstans, får inte Nordirland spela i en hamnbassäng. Ikväll är det en välklippt, snabb golfbana på Kanarieöarna. De borde få det svårt.