Lagavulin – simply the best

Den är som Zlatan. Han borde ju vinna Guldbollen varje år. Lagavulin borde helt enkelt vinna pris för bästa rökiga whisky varje år. Eftersom den alltid är bäst. När Ardbegs 10-åring vann i fjol fattade jag ingenting. När det finns Lagavulin! Tänkte jag. Men i helgen vann den, enligt den här artikeln.

Mina barn brukar ibland fråga mig vilken maträtt jag tycker bäst om. Jag vet inte vilket svar de förväntar sig, men när jag säger “en fyra Lagavulin och en bit roquefort-ost”, tittar de bara på varandra med förvånad blick, och ställer istället en helt annan fråga. Där de kan räkna med att förstå svaret.

För oss som lärt oss älska denna rökiga delikatess är det ju fullständigt ofattbart att inte alla gör det. Den är ju så självklart magnifik i samtliga tre steg: första smekningen av tungspetsen, vilande i munhålan – och i magnifikt långa eftersmaken. Inte minst. I min mun utklassar Lagavulin allt motstånd.

Vi som fått smak på den har alltså en kärleksfull relation till dessa bärnstensfärgade droppar. Ungefär som till Emmylou Harris i musiken. Eller till Malmö FF i fotboll. Ni förstår. Lagavulin är poesi. Lagavulin är en extra dimension. (Stoppa mig nu, jag blir snart religiös!).

Och hör ni någon referera till Lagavulin som “Laga”. Typ: “Ja, jag köpte med mig en 25-årig Laga på flyget igår”. Glöm den personen. En sann älskare av Lagavulin uttalar hela namnet. Med vördnad och med respekt.

Nu märker jag att om jag fortsätter att skriva ett enda ord till om denna min favoritdryck alla kategorier kommer den här arbetsdagen snart att gå åt helvete och jag sjunka ner i fåtöljen blickande efter Port Ellen, Islay, långt borta i horisonten.

Så det får bli en fyra ikväll istället. Och, med detta sagt, en fyra är alltså max vad man bör dricka i stöten av Lagavulin. Den är så rik, så unik, i sin fyllighet och rökighet, att det egentligen räcker med en tvåa för att bli alldeles lycklig. Men varför chansa. Ta en fyra. Och öppna en ny dörr till ett nytt liv.