Kvinnorna vill bara ha våra kön

Jag visste det väl. Vi män har rena, fina tankar. Vi fascineras av kvinnans vackra, välformade ansikte och hennes djupblå ögon och hennes tjocka hårsvall. Vi är poeter i varje andetag närhelst vi möter en vacker kvinna. Vi är feminsister in i ryggmärgen, vi kan citera Julia Kristeva, om vi så väcks mitt i natten.

Ja, vi tänker egentligen bara på att få sätta oss ner på ett kafé, tillsammans med denna kvinna, och diskutera Maria Svelands eller Susan Faludis senaste böcker. Vi vill inget hellre än att förstå denna kvinnas själ och innersta tanke bättre.

Medan kvinnorna, ja vad ska man säga…de sänker blicken en knapp meter, de slår en hastig blick mot “paketet”, de gör en kvick överslagsberäkning – och byter trottoar.

De klär av oss med blicken! De ser oss som objekt! De tänker bara på en sak! De vill bara åt våra kön! Dessa perversa varelser!

Och kvar står vi och reciterar Sappho tyst för oss själva. Suck. Vi som hade en så lovande öppning på detta litterära samtal.

När även denna snoppfixerade kvinna försvunnit utom synhåll, knyter vi handen i byxfickan, går med hastiga steg hemåt och tänker – nä, min själ, ska det vara på detta viset, då får vi väl bli precis som dom. Och så slår vi på datorn, klickar på några slitna bokmärken och börjar fulsurfa lagom nonchalant igen.