Det händer då och då att jag börjar tänka på Kal P Dal

Läste på vännen Halvars blogg i morse och råkade, på lite omvägar, komma att tänka på Kal P Dal. Det händer nämligen då och då. Det finns få artister som jag verkligen saknar, som jag gör med Kalle. Och det är inte för att jag en gång, i en replokal i Borgeby, hade den äran att fixa till en säkring på hans förstärkare (eller “stärkare”, som Kalle sa).

Det är för att han var rock’n'roll och poesi i samma andetag, och han var det på bredaste skånska.

Oförställd, oförfalskad, oförskräckt.

Här kan ni höra hur Kalle & Pågarna fick sitt första skivkontrakt (tack vare Peps) och här kan ni höra om hur han skrev sina låtar, två obetalbara utsnitt ur en intervju.

Själv ska jag jaga rätt på hans plattor på CD och lyssna järnet på klassiker som Om jag var en slashas, Tuffa Uffe och, inte minst, Knabbar på himlens dörr, den slutgiltiga versionen av Bob Dylans Knockin’ On Heavens Door.