Gult kort för visad glädje

- Pappa, varför fick Berbatov varning?

Jag hade inget bra svar på 7-årige sonens fråga, där vi satt framför TV:n.

Det var igår eftermiddag och Dimitar Berbatov gett Tottenham ledningen med 1-0, borta mot Portsmouth, efter ett långt svepande inlägg från Aaron Lennon, i sin tur elegant framspelad av den 20-årige talangen Jamie O’Hara.

Det var ett vackert mål, ett förlösande mål. Och det syntes även på spelarna. Inte minst Berbatov själv som rusade fram och tackade de tillresta Spurs-fansen på läktaren bakom målet, där han nyss rullat in vad som skulle visa sig blir matchens enda mål.

Denna spontana glädje bestraffades med ett gult kort. Domare bedömde att Berbatov hade firat för mycket med fansen.

Jag har aldrig förstått den sortens idiotiska gula kort. Han äventyrade ingen säkerhet, han fördröjde inte tiden – allt han uttryckte var att även spelare på den här nivån, med en lön på närmare en miljon i veckan, kan bli lika barnsligt glada för ett mål som grabbarna i min sons pojklag. Och med tanke på den press som Spurs lever under, innebar så klart detta mål, som ledde till andra raka segern (av sammanlagt bara fyra vinster på 17 matcher) en oerhörd lättnad.

Men denna spontana glädje bestraffades alltså på samma sätt som en ful kapning bakifrån eller en filming med uppsåt att skaffa sig en orättvis fördel.

Ska man straffas för spontant visad glädje (det är ju lika löjligt att få varning för att man tar tröjan över huvudet) så borde i så fall halva Argentinas landslag varnas för olämpliga frisyrer och Jens Lehmann ha en stående varning för provocerande utseende.

Icke desto mindre: Underbart skön seger igår! Jag firade med en stor GT och en hel del gott rött vin.

Dessutom: så skönt det ska bli att följa två toppmatcher i PL i eftermiddag, utan att behöva ha det minsta ont i magen…