Ni har inget liv att försäkra

De odödliga får inte dö. Dels för att de naturligtvis påminner en själv om sin egen bräcklighet och dödlighet. Men i synnerhet för att de fyllde rummet med så mycket värde att tomrummet efter dem blir så hopplöst stort, nu när de tvingats lämna in.

Det var så med John Lennon, det var så med Tage Danielsson, det var så med François Truffaut och med Fassbinder och det är defintivt så med Stig Claesson. Slas.

Förbannat att jag aldrig fick träffa honom, intervjua honom. Jag försökte. Tro inget annat. En gång frågade jag till och med Ulf Lundell om han visste hur man skulle bära sig åt. Men på den tiden hade Slas tydligen satt sig ute i skogen någonstans, om jag nu inte minns fel. Det närmaste jag kommit är att jag träffade en av hans söner, som ett tag höll på med film. Det var på Göteborgs Film Festival. En stöddig typ. Han stötte på min kompis Ingrid. Men det hade han inget för. Jag befriade henne från honom.

Nere i min bokhylla har jag över 40, kanske 50, böcker av Slas. Varje gång vi gör utrensning i hyllorna försöker min fru påverka mig att kasta saker. Jag brukar gå med på det mesta. Åtskilliga Evander, till och med någon Östergren (från Österlen-trilogin, tror jag) och en hel massa andra har fått lämna hyllorna.

Men aldrig Slas. Inte en chans.

Jag tror, men är inte helt säker, att min favorit är Om vänskap funnes. För någon månad sedan läste jag om den. Men jag tycker också hemskt mycket om Rosine. Och jag tycker att en av de bästa romantitlar som finns (tillika detta inläggs rubrik) är Ni har inget liv att försäkra.

Jag tillåter mig att citera den ljuvliga inledningen:

Jag vet inte om jag berättat den här historien förut. Jag minns inte så noga längre. Jag börjar bli till åren som man säger.

Man säger så mycket.

Bara en riktigt stor stilist vågar öppna en roman på det sättet. Den kom 1978. Samma år som Slas fyllde 50 år. Då tyckte han alltså att han var “lite till åren”. Tack och lov fick vi låna honom nästan trettio år till.

Men grymt saknad är han. Lik förbannat.