Dagens Nyheter och sexismen

Sveriges största morgontidning har en pålitlig och produktiv besättning av radikalfeministiska skribenter på sin kulturredaktion. Det vore mig fjärran att påstå något sådant, men en människa med konspiratorisk läggning skulle lätt få för sig att det rentav råder ett lätt överskott av skribenter med dessa förtecken. Det tillhör ju mer regel än undantag att vi – dagligen – kan få läsa plumpa påhopp på mannen som kön.

Jag har funderat på att påminna om detta, då och då. Men tiden den går och det är ju tack och lov oftast så att man har vettigare saker för sig än att försvara sitt eget kön. Det är icke heller det jag är ute efter idag. Men eftersom tiden och lusten plötsligt infann sig och eftersom denna dag, föga förvånande, inte utgjorde något undantag på DN:s kultursida, så passar jag på.

DN har ju, även det föga förvånande, ägnat en hel del utrymme åt att påminna om att Simone de Beauvoir skulle fyllt hundra om hon hade levat. Feministernas flickbibel Det andra könet har lästs om och om och, föga förvånande, konstaterats hålla lika bra idag.

Detta vet jag inget om. Möjligen hade det varit lite mindre förutsägbart om Peter Englund eller i stort sett vilken man som helst med snopp mellan benen och penna i handen, fått läsa boken och tycka lite. När det är på andra hållet brukar, föga förvånande, DN:s kultursida, vara ganska kreativ på den punkten.

Idag såg det först lovande ut. En kommentar om att franska Le Nouvel Observateur valt att ha en spritt språngande naken Simone de Beauvoir på omslaget av sitt senaste nummer. DN:s skribent resonerar med sig själv och tycks, däremot lite förvånande, överleva detta övergrepp på den feministiska ikonen.

Men, i den sista utgången, så ställs allt till rätta igen. Den gängse tonen, som signerar sexismen på DN:s kultursidor, infinner sig än en gång:

Även om det i dag är tänkaren och inte kvinnokroppen de Beauvoir vi firar är det svårt att se hur den omtalade bilden skulle ligga henne till last. All uppståndelse bidrar till att Simone de Beauvoir fortfarande känns både levande och spännande. Det är mer än vad man kan säga om många andra (manliga) jubilarer.

Helt fantastiskt. Här kan man alltså konstatera att det, å ena sidan, inte gick att skriva 2000 tecken om Simone de Beauvoir – utan att i sista utgången tvåla till hela det andra, förlåt, första könet. Dessutom, kan man också konstatera, passerade denna eftersläng förbi samtliga redaktörsögon, utan anmärkning.

Vilket, i sin tur, även om det är föga förvånande, det också, faktiskt är anmärkningsvärt.