Strage gör en Queenan

Det här är inte bara roligt. Jo, så klart, för att Joe Queenan är en personlig favorit och så klart för att Martina (som får heta Marina i DN:s text, av någon anledning) är en god vän.

Men det finns också en problematik inbyggd, som jag själv kunde observera på den tiden jag var filmkritiker. Kontakten med filmbolagens marknadsavdelningar är så pass tät och alldeles för ofta (både IRL och över telefon) att den kritiker ljuger som säger att man inte blir påverkad.

Det värsta var ju de gångerna man satt i en salong på bolaget och marknadsavdelningens representant hade den dåliga smaken att sätta sig bredvid eller i alla fall i samma salong. En kvinna på SF hade den obotliga ovanan att alltid, direkt efter vi kom ut i ljuset, vända sig mot mig, med ett falskt leende och fråga: ”Nå, vad tyckte du”.

Jag vet inte hur många Arn jag har på mitt samvete. Kanske inte en enda. Kanske fick det en motsatt effekt. Jag minns mest reaktioner från bolagen på sågningar. När jag kvaddade The Big Lebowski fick jag gå med keps och solglasögon en hel månad. För att inte tala om dödskallen jag gav David Lynchs Lost Highway. Och min gode vän Mattias Nohrborg skrev en gång ett direkt hånfullt brev, när jag hade sågat en av hans filmer (vi snackar alltså gamla Triangelfilm här), en grymt pretentiös och obegriplig fransk film vill jag minnas (möjligen hette den Gud vet eller något sånt).

I alla fall, han avslutade det brevet med att föreslå att jag med min usla smak kanske skulle nöja med att se filmer som ”denna”. Och så skickade han med en VHS-kassett på John Sayles nya film, som var en barnfilm som utspelade sig på en ö. En rätt bra film, i och för sig.

Så på samma gång som jag garvar åt Strages snygga parafras på idolen Queenan, så tänker jag: tack och lov att jag är klar med den branschen.