Själen är större än världen

Det jag tycker allra mest om hos min vän Mats Nileskär är inte att det är så förbaskat kul att sitta ner och äta lunch och lyssna på alla sjuka historier från alla hans resor till USA, där det snart inte finns en levande soul- eller hiphop-artist som inte hamnat framför Mats legendariska Nagra rullbandspelare. Jag minns en historia där han skjutsades från Watts av en tre meter stor samoan, en resa som landade på en öde kyrkogård någonstans i LA. Mats trodde hans sista stund var kommen, men hans väldige och tystlåtne chaufför ville bara visa Minnie Ripertons gravsten…

Precis som med en massa andra människor i vänkretsen så ses vi alltför sällan. Min flytt till landet har gjort sitt, och så arbetar vi ju alla åt helvete för mycket. Jag skulle kunna lista en radda med namn på goda och trevliga vänner som jag skulle kunna ägna flera veckor av 2008 att äta lunch med, men det är väl en annan historia…

För det jag ville säga här, om Mats Nileskär, är att det jag tycker om allra mest hos honom – som jag snarare beundrar, ja, rentav är avundsjuk på – är hur karln lyckas hålla glöden vid liv. Själv är jag inte likgiltig, en mig närstående hustru brukar i alla fall säga “du är aldrig blasé”, men Mats Nileskär har fan i mig brunnit för det han gör i nu 30 år.

Och det har han alltså lyckats göra på en arbetsplats (Sveriges Radio) som närmast är legendarisk när det gäller att bryta ner människors entusiasm.

Han började när han var 18 år, fick ett okej på att göra tio program, av dåvarande radiochefen Stig Olin (ja, Lena Olins farsa, ja, han som skrev Sommar, sommar). Det blev fler program, han fick kritik internt för att han inte spelade Otis Redding och Aretha Franklin – sånt som folk ville höra.

Men Mats sa: “Jag vill spegla samtiden”. Och han fick fortsätta.

När jag intervjuade honom för en massa år sen frågade jag just om det där, hur man håller kärleken vid liv, till ett program man hållt på med i hela sitt vuxna liv. Han svarade så här:

Man gifter om sig en gång om året. Visst har jag ibland känt att jag borde göra något annat. Men frågan är om jag har lust och ork att bli lika bra på något annat. Det finns ju många andra sidor av livet också. Men det har också blivit en religion, en del av mitt inre. Det skulle känna som slöseri med all kunskap att lägga ner det. Och i och med att man kan följa de sociala tendenserna, den musikaliska evolutionen från det svarta musikträdet, så kan det aldrig bli tråkigt. Om man fortfarande är intresserad av livet och det är jag.

Den låt som fick Mats att få ett närmast religiöst förhållande till soulmusiken var Curtis Mayfields Move On Up. När jag gifte mig, för snart tio år sedan, så var det givet att Mats skulle vara DJ på bröllopet. Jag sa, utan att veta något om Mats förhållande till just den låten: “Vi ska börja med en vals, What The World Need Now Is Love, med Dionne Warwick. Och sen spelar det ingen roll vad du spelar, förutom att jag vill att du börjar med Move On Up“.

Mats sken upp, berätta om sitt förhållande till Curtis klassiker, och sen satt vi ner och pratade i evigheter om bara denna enda låt.

Idag är det exakt 30 år sedan Mats sände sitt första Soul Corner, programmet som idag heter P3 Soul. Lyssna på jubileumsprogrammet i morgon kväll, på P3, förstås, klockan 22.05.

Och, jo, förresten, så här avslutade vi intervjun jag gjorde med Mats. Jag frågade honom om han fanns kvar i radion om 20 år. Han svarade:

Jag har valt det här, eller det valde mig. Det har i alla fall blivit så här. Jag kan göra program om precis vad som helst. Om mig själv, om en samhällsutveckling, om en musikstil, om sex. Soul innefattar allt i livet. Det finns inga begränsningar. Vilka är begränsningarna? Jag ser inga.