Det var tio år sedan idag

Jag skrev ju om film en gång i tiden. En hel massa reportage och intervjuer och inte minst recensioner. Filmkritiker var jag. Om detta har jag skrivit lite här i bloggen, till exempel att det är rätt skönt att då var då och nu är nu. Tänkte på Strage och hans Queenan häromdagen.

Men som jag satt här och letade efter något helt annat i textarkivet på datorn, så trillade jag över mitt särskilda lilla (rätt stora då) arkiv från tiden på Nöjesguiden. Långt ifrån allt är sparat digitalt, tyvärr. Men en hel del är. En hel massa recensioner, till exempel.

Satte mig därför och kikade på vad jag skrev om för tio år sedan, i januari 1998. Jag hittade Titanic (finns för publicering i Bloggens beställningssortiment) men jag hittade också den här. Atom Egoyans Ljuva morgondag. Under läsningen rullades den plötsligt upp framför mina ögon och för första gången på ganska länge blev jag sugen på att se en film. Vi får väl se.

In the meantime, här kommer den i recensionsformat, återpublicerad med upphovsmannens tillstånd. Idag. Tio år senare.

Ljuva morgondag
(The Sweet Hereafter)
Regi: Atom Egoyan
I rollerna: Ian Holm, Sarah Polley, Gabrielle Rose, Tom McCamus, Bruce Greenwood, Arsinée Khanjian m fl

En skolbuss med 22 barn kanar av vägen, utför ett stup och går igenom isen på floden. Alla omkommer, utom den kvinnliga bussföraren och en flicka i 17-årsåldern. I den lilla nordamerikanska byn utbryter en djup, kollektiv sorg. Nära nog samtliga av traktens barn var ombord.

Till byn kommer en advokat, spelad av Ian Holm, som försöker knyta upp så många familjer som möjligt för att stämma den som stämmas bör. Enligt advokaten finns det inget som heter olycka – någon har slarvat med en bult, någon har sparat på en dollar, någon har gjort en felbedömning. Han övertygar en del föräldrar om att detta är rätt väg att “få ut sin vrede” och att om man bara hittar syndabocken och stämmer honom på allt han har och äger, ja då ska det kunna hjälpa andra barn från att råka ut för samma sak.

Den kanadensiske regissören Atom Egoyan, som tidigare gjort lysande filmer som Exotica, Kalendern, Den gode mannen och Family Viewing, har velat göra en film om sorgearbete och konsten att förenas med sitt öde. Mot detta har han ställt girighet och vårt behov av en syndabock.

Resultatet, Ljuva morgondag, är en fantastiskt elegant och intelligent konstruktion. Vid senaste Cannes-festivalen vann Egoyan juryns stora specialpris – till detta borde han rimligen också erhållit ett pris för bästa regi. Ljuva sommardag är nämligen en uppvisning i grenen, en sinnrikt sammanflätad historia, som måste få hela Hollywood att rodna.

Oj! Det finns andra vägar än från ax till limpa.

Oj! Så här kan man också göra film.

Bara greppet att låta själva bussolyckan inträffa först en timme in i filmen, och på avstånd, måste te sig frustrerande för till exempel Jan DeBont, som förmodligen lever i tron att han utvann maximal dramatik med buss i Speed. Men Atom Egoyan är ingen vän av det uppenbara, av de stora gesterna.

Parallellt med berättelsen om sorgearbetet och sökandet efter syndabock, löper en historia om advokaten och hans dotter. Gång efter annan ringer hon upp honom – han får betala samtalen – på mobiltelefonen för att tigga om pengar eller för att ge ytterligare dåliga nyheter om sitt liv. Hon är tung narkoman, förlorad för honom. Detta är hans sorg och hans personliga motiv att söka upp dessa föräldrar som också förlorat sina barn.

Han talar i en scen om hur ilskan och hjälplösheten förändrat kärleken till dottern. Vi rör oss alltså med starka känslor, filmen igenom. Risken för övertoner är – överhängande. Här finns hur mycket tårfylld sentimentalitet som helst att utvinna. Men Egoyan är inte intresserad av att bekräfta för oss det vi redan vet. Hela Ljuva sommardag är ett skolexempel på underspel och återhållna känslor. När filmen är slut så är den defintivt inte slut.

Den ringer kvar i vårt medvetande, den får oss att fundera vidare. På Nicole och allt det som inte sades rakt ut om hennes liv, på Mitchell och hans dotter, på att kanske låna Råttfångaren från Hameln nästa gång på biblioteket. På att gå och se Ljuva sommardag en gång till. Den förtjänar det.