Poliser har ingen humor

Det kommer ju inte som en blixt från klar himmel. Jag tror att jag kan diagnosticera ”snutfrossa” på mig själv, och en av anledningarna är att jag aldrig träffat en polis som har humor. Alldeles för många hamnar i den uniformen för att kompensera att de blev sist valda på gympan eller att de aldrig fick pussa ens den fula tjejen i klassen.

I det läget har man två val. Antingen blir man skådis/komiker/popstjärna eller så blir man snut.

I det första fallet kan man kompensera och låta humorn göra en del av jobbet, i det andra kompenserar man genom att utöva makt. Och i det jobbet ingår att inte ha humor.

Jag menar, visst kan jag förstå den här polischefen, i någon mån. Men samtidigt: tyckte han inte det var det minsta roligt? Jag ger mig fan på att garvar där hemma när han drar storyn över en middag där det passerat lite öl och snaps – men att han sen skyndsamt tar på sig högstämda snutminen och säger: ”Men, va fan, nån jävla ordning får det väl ändå lov att vara”.

Visst gjorde de här två poliserna en dum sak. Men de hade humor. De visade glädje. Och då bör man antingen premieras eller, i alla fall, inte bestraffas.

Det är, kommer jag att tänka på, och som jag varit inne på förr här i bloggen, lika felaktigt som att varna en fotbollspelare som rusar ut mot publiken och visar sin glädje efter han gjort mål.

Poliser och fotbollsdomare. Man väljer inte den banan av en tillfällighet.