Den som grälar mest lever längst

Vi satt och pratade om det senast igår kväll, jag och hustrun. Att det nog varit rätt bra att vi grälade så förbaskat de första åren av vårt liv tillsammans. Ja, rätt många åren då. Poängen är, i alla fall, att vi grälar betydligt mindre nu, vilket i sin tur inte innebär att vi slutat prata eller slutat umgås. Tvärtom.

I senaste Café, i en utmärkt intervju gjord av min gamle Nöjesguiden-polare, numera musikern, Tomas Andersson Wij, får Henrik Schyffert frågan om hur han och hustrun Bea kunnat hålla ihop så länge. Schyffert svarar:

Ja du…äktenskap är en långdistanssport. Vi är bra på att inte låtsas, att inte gömma undan och bygga ut huset istället för att prata. Det är det enda som fungerar i längden.

Det är hur jävla sant som helst. Att bita ihop och låtsas släta över det som skulle kunna bli en nyttig konflikt, eller att bara gå in i ett annat rum och sura med öronpropparna instoppade, är heller inte särskilt kreativt. Vi har haft många konstiga samtal där till exempel jag stått nere i hamnen några kilometer härifrån, efter att ha kört hemifrån i ilska.

Vi har pratat och pratat, vi har fortsatt gräla, det har ibland tagit en jävla tid. Men det har varit värt det, vi skördar nu. För vi bråkar mer sällan och när vi väl gör det – blir det löjligt kort, vid en jämförelse.

Och när man då läser här att det är den som bråkar mest som lever längst, så kan man kanske hoppa över hypokondrin ett tag. Då har jag ju trots allt två plus. Har både slutat röka och grälat mycket. Fan, man kanske blir hundra, när allt kommer omkring.