Fotbollens ljuva lidande

Det var så vedervärdigt vidrigt. Det var så satans smärtsamt. Och det var så otroligt orättvist.

Både jag och Kent, en granne som i likhet med mig är stor Spurs-supporter, satt i var sin fåtölj och njöt av hur vårt lag spelade ut Manchester United. Vi lät dem knappt komma till avslut. Och de få gånger det sprattlade till var det Christiano Ronaldo, världens bäste fotbollsspelare just nu, som stod för det lilla farliga. Utan honom är United ingenting.

Vi ledde nästan hela matchen, vi förde den, vi ägde den. Ja, jag är beredd att säga att vi vann den. Berbatovs mål sänkte United. Jag är inte helt säker på att jag fortfarande tagit in, än mindre accepterat, att United, på en hörna som de fick när övertiden egentligen var till ända, kunde kvittera till 1-1. Ett juniormisstag av Tottenhams försvar, ett utslag av trötthet, brist på koncentration. Spurs hade cashat in vinsten. Det var ju bara en hörna kvar. Och då gör Tevez en variant som man sett division VI-lag göra mål på.

Nästan ett dygn senare försöker jag samla ihop bitarna av mig själv. Jag tänker så här: jag är alltså djupt besviken efter en match där vi tagit ett poäng av Manchester United och spelat ut dem under, i alla fall 80 av de 90 minuterna. Alltså: om jag är besviken efter en sådan insats, så säger det något om vad mitt Tottenham är kapabelt till.

Juande Ramos har på kort tid fått laget att spela ett lika klokt som aggeressivt försvarsspel. Vi orkade hålla upp den högra pressen i stort sett hela matchen – mot Manchester United. Och även när United, vid få tillfällen, lyckades oroa Tottenhams försvar, så erövrade de bollen igen och spelade sig, hur lugnt som helst, ut ur situationen.

Det häftiga är att han inte bara tagit med sig det solida lagspel som gjorde Sevilla till dubbla UEFA-cupmästare, utan att han också, lyckats para ihop det med den gamla fina traditionen som Tottenham Hotspur alltid strävat efter att spela. Det var lite “Glory, Glory” över spelet igår. Ja, inte i samma utsträckning som när vi förnedrade Arsenal med 5-1. Men det påminner lite om den gamla goda tiden, då Tottenhams filosofi var att det inte bara handlade om att vinna utan också att bjuda publiken på god och vacker fotboll. Alltså motsatsen till den sortens fotboll som gjorde Chelsea till mästare under José Mourinho.

När jag väl lyckats gräva mig upp ur gropen från gårdagens oavgjorda förlust, så kommer jag på nytt att bara längta efter att sätta mig ner och se Spurs spela igen. För till skillnad från tiden under Martin Jol så har vi nu ett lag som vågar gå in och föra matchen mot vilket motstånd som helst. Och trots den osannolikt sura poängförlusten från igår, så tror jag inte (i likhet med Jan Juhlin på THSS) att det självförtroendet är rubbat.

Nästa match på TV torde bli ligacupfinalen den 24 februari mot Chelsea. Jag är nervös. Men jag kan inte vänta.