Dagen efter, matchen före

Jag hycklar inte. Jag är bakis idag. Det var väldigt längesen. Och det är väldigt skönt. Eller i alla fall är det väl värt.

Förlängningen igår gjorde att det blev fler GT än vad som kanske var tänkt…

Sista tio minuterna av matchen, av den andra förlängningskvarten, tillbringade jag ute i trädgården.

Jag hade stått upp ett tag och sett på matchen redan då. Kände mig som Colin Firth i Fever Pitch. Med jackan på, beredd att ta trappan ner, fort som fan.

När Chelsea fick (ännu) en hörna typ fem minuter in i andra förlängningshalvleken gick jag rakt ut. Ingen jacka, morgontofflorna på.

Jag gick runt runt runt i trädgården, lyssnade på familjens skrik och tjut (hustrun, 14-åriga bonusdottern, 7-årige sonen) och försökte tolka innebörden i deras läten. Ibland ställe jag mig på tå, för att se halva överdelen av rutan, för att få bekräftat att det inte var slut. Men ganska snart fortsatte jag att vanka. Runt runt runt.

Vid ett tillfälle applåderade familjen – då rusade jag in. Hade Spurs avgjort och satt dit 3-1? Men det var fortfarande tre minuter kvar och applåderna gällde en dramatisk blockering från Ledley Kings sida. Tror jag i alla fall. Så jag stängde snabbt dörren och rusade ut igen.

Jag har fortfarande inte sett sista tio (plus de tilläggsminuter domaren bjöd på). Jag tänkte se dem i morgon. Inte nu när jag är bakfull. Då skulle ångesten säkert komma tillbaka.

För det är ju som Erik Niva, så klokt, så erfaret och så initierat, skriver här. Det är klart som fan jag trodde vi skulle förlora. Det är ju så det brukar gå till. Det är ju det som vi är vana vid. Och skulle vi skrälla, som det där målet som helt sjukt dömdes bort på Old Trafford – trots att bollen, som Niva skriver, var två meter inne – så står där alltid en linjeman med motståndarens medlemskort i baksidan, beredd att skicka tillbaka oss till dit vi hör hemma.

För så har det känts att vara Spurs-supporter genom åren. Vi har inte tillhört finrummen och har vi någon gång, av misstag, släppts in , så har någon kommit och pekat på oss, sagt att vi har fel kläder eller fel frisyr, och skickat ut oss i kylan igen. Vi har verkligen fostrats med att vi inte ska tro att vi är något.

Ja, lite överdriver jag så klart. Jag minns fortfarande 1991 års FA-cupfinal mot Nottingham, jag minns när vi vann Uefa-cupfinalen mot Anderlecht, det var väl 1984. Spurs två storhetstider i modern tid – den ena med Gascoigne och Lineker, den andra med argentinarna Ardiles och Villa.

Men igår vann vi över Chelsea i en stor final. Och vi gjorde det “mycket rättvist” som det stod SVT:s Text-TV. Vi gjorde det efter att ha förnedrat Arsenal i en semifinal med 5-1 och vi gjorde det efter att (nyligen) i en ligamatch spelat ut Manchester United.

Igår fick Chelsea sjukt mycket övertid i förlängningen. Ändå har dystergöken Avram Grant mage att kvida över att domaren blåste av matchen när Chelsea var i anfallsläge. Han gnällde så klart också om straffen, yrade om att “det inte alltid är hands när det är hands”.

Det är så de låter, de där stora, fina lagen som är vana vid att ha domarna på sin sida. Har vi någonsin hört Sir Alex Ferguson be om ursäkt för att hans målvakt fuskade så att Spurs inte fick den där bortavinsten med 1-0 på Old Trafford häromåret?

Så klart har vi inte hört det. Och så klart fick vi inte höra något grattis från surkarten Grant igår heller.

Men han och Wenger och Sir Alex får lära sig att från och med igår så börjar en ny tid, en ny epok, för Tottenham Hotspur. Från och med igår är det ingen tvivel om vilket lag som tänker bli The Pride of North London en lång tid framöver.

Värvningen av Juande Ramos är redan historisk. Nu finns det ingenting som kan stoppa oss.

Come On You Spurs!