Låt oss prata lite om David Bowie

Jag fick en utmaning i förrgår.

Men jag är osäker på om jag klarar av att anta den.

Samma bloggerska presenterade idag denna utmaning, där jag tyvärr inte tillhörde de utvalda.

Känns helt enkelt som om jag hade lite otur, som om jag fick ”fel” utmaning.

Länge, länge, länge såg jag nämligen David Bowies klassiker Life on Mars som min absoluta favoritlåt.

Min kompis Mats Bengtsson spelade den för mig, på landet, där våra föräldrar hade sommarstuga.

Det bör ha varit den sommaren den blev populär, alltså 1973.

Jag föll som en fura.

Det blev kickstarten för nästan ett helt decenniums besatthet. Det fanns bara David Bowie för mig. Jag stod framför spegeln i pojkrummet i Bjärred och försökte (förgäves) få mitt hår att se ut som Bowies hår på omslaget av Aladdin Sane. Att man kunde ha annat än schampoo och vatten i håret hade inte nått Bjärred på den tiden. I alla fall inte ända in i mitt rum, där Bowies låtar pumpades, dygnet runt.

Watch That Man, Panic In Detroit, Suffragette City, Ziggy Stardust, Lady Stardust, Rock’n'roll Suicide, Drive In Saturday, Young Americans, Station to Station, Wild Is The Wind, Fame, Time, Five Years, Changes, Quicksand, The Man Who Sold The World, Cygnet Committee, Space Oddity, Life on Mars, John I’m Only Dancing. Ja, till och med obskyra saker som The Laughing Gnome kunde jag spela om och om igen.

Det fanns ingen ände, det var en besatthet. Jag brukar därför säga att jag bara har haft en enda idol i mitt liv.

Och det var David Bowie.

Jag minns hur jag inte kunde sluta titta på utviket till konvolutet av Pinups, som väl kom 1974. Jag tror aldrig jag ens haft några böjelser att bli bi, men jag tror att jag tyckte han var väldigt vacker. Just då och där.

Redan sommaren före Mats spelade Life on Mars för mig, 1972, hade jag hört Starman.

Den var på försök på Tio i Topp.

Den kom givetvis inte in, slutade på 14:e av 15:e plats.

Vann listan, den veckan, gjorde Indian Reservation med The Raiders.

Jag har hatat den låten sedan den dagen.

Minns också att Kaj Kindvall inte kunde uttala hans namn.

Han sa: David Bawwi. Typ.

Ungefär som när Glenn Hysén säger David Backhamm.

Eller Joe Cool.

Idag är jag inte lika säker på vilken som är min favoritlåt.

Inte ens för 70-talet vågar jag mig på att vara tvärsäker.

Jag menar, det var ju ett fantastiskt decennium, både för musik och för film.

Av alla tusentals låtar så kom ju även Marvin Gayes I Heard It Through The Grapevine.

Så det är inte helt enkelt.

Alltså, inte för att jag tröttnat på Life on Mars, varje gång jag hör den sjunger jag med på varenda stavelse.

Men kanske är Drive In Saturday till och med snäppet bättre.

Fast bara kanske.