Livet i Suburbia

Jag och bonusdottern hamnade över en genrebild på Sydsvenskans kultursida i morse.

Ja, i det här hemmet är vi så sjukt bakåtsträvande att vi uppmuntrar barnen att ta del även av GAMMELMEDIER.

Som dagstidningar.

Jag överväger till och med att köpa en större brevlåda (ja, det står på listan) och beställa en prenumeration på Trelleborgs Allehanda.

Utöver dem vi redan har på DN och Sydsvenskan.

I alla fall, det här var i morse och det var i Sydsvenskan. Artikeln handlade om förorter i något avseende, det var en bokrecension av pseudonymen Hans Koppel.

Bonusdottern, 14 år, hängde över vårt kombinerade frukostbord/bardisk och suckade på 14-årings flickvis:

- Amen, kolla! Det där kan ju inte vara i Sverige! Det är ju värsta lyxen, värsta Paris Hilton! Jag slår vad om att hon bor så där! Kolla, en swimmingpool, men guuuud vad lyxigt!!

Jag hängde över axeln på henne och såg en helt annan bild. Kan visserligen ha varit Amerika, men väldigt mycket klassisk förort. Pooler, jodå, men alla hus likadana.

Så folkbildaren i mig slog till och jag berättade om begreppet Suburbia, som dök upp på 80-talet (sa jag, men det kan lika gärna ha varit 70-talet). Jag förklarade att när Det Stora Förortslandet bredde ut sig och allt fler människor bodde i förorter som såg ut som denna, så blev det liksom en egen Kultur.

Jag fortsatte och berättade om hur det engelska ordet ”suburb” ledde till att Förortslandet liksom blev just ett eget Land – som kom att heta Suburbia.

I min plötsliga iver försökte jag till och med spränga in lite populärkultur och sa, i all hast, att Pet Shop Boys gjort en låt med det namnet.

Den långa tonårsflickan sträckte på sig, slängde med det nyligen plattade håret, drog upp scarfen på axeln, knyckte lite på nacken, och sa:

- Okej, men vaddå, det blev väl inte så där i Suburbia att man började prata typ ett eget språk, och sånt?