Antagligen är jag en dålig svensk

I morse frågade min (snart) 8-årige son mig varför jag tycker om Cristiano Ronaldo i Portugal men inte i Manchester United. Jag visste ju svaret. Allt som har med United att göra får mig att se rött. Ibland undrar om jag inte avskyr United mer än jag älskar Tottenham. Om det verkligen är så, då är det inte helt sunt. Vad jag ska göra åt det är ett helt annan blogginlägg.

I vilket fall. Jag svarade aldrig sonen att det nog var något om United. Jag satt istället djupt försjunken i morgontidningen, läste om hur flygrädda människor åker tågcharter till Medelhavet, och mumlade ”jag vet inte, vissa saker vet man bara inte”.

Och jag kom att tänka på min egen reaktion igår kväll, när David Villa sprätte in 2-1 till Spanien på övertid, efter att Petter Hansson begått dödssynden att inte tokrensa utan hellre försökt spela sig ur situatonen.

Jag bara skakade på huvudet, tänkte att Sverige får skylla sig själva. Det går inte att bara försvara sig mot ett av världens bästa lag i en halvlek. Till slut smäller det. Markus Rosenbergs junioraktiga agerande, när han äntligen fick en boll att jobba med, var ljusår från den killerinstinkt som David Villa visade upp i 92:a minuten.

Jag skrev till Jesper: ”Utan Zlatan stannar Sverige”. För så hemskt är det. Utan Den Store Ibrahimoviç hade vi förlorat med 3-0 igår. När han tvingades gå ut upphörde Sveriges anfallsspel. Inte bara fanns det ingen kvar som kunde göra det oförutsägbara (som 1-1-målet). Henrik Larsson förlorade också sin enda jämbördiga lekkamrat, vilket ledde till att hans kvalitet också sjönk. Avsevärt.

Men nu handlade det om min reaktion. Hade detta varit MFF eller Tottenham – då hade jag blivit vansinnig. Jag hade inte sovit på hela natten, jag hade slagit i mig alldeles för mycket whisky, jag hade inte suttit här vid datorn idag, hyfsat pigg och frisk. Jag hade inte kunnat sätta mig bakom ratten för att köra sonen till fotbollsmatch, vilket jag ska om en dryg timme. Och, framför allt, den här förlusten hade plågat mig i alla fall till onsdag. Kanske ännu längre.

Istället gick jag bort till grannen med storbilds-TV:n i garaget, där det hade slabbats in en hel del sprit under kvällen. Medan han tjatade om sin tid som målvakt i Stora Beddinge IF (vilket han gärna gör när han blir packad; ganska ofta med en kul poäng också) drack jag Lapin Kulta i lugn och ro, sneglade på storbilden på Grekland-Ryssland och imponerades framför allt av ryssarnas spel. Insåg att med Alexander Arsjavin tillbaka på onsdag kan Sverige få det riktigt svettigt. Den unge supertalangen Roman Pavlutjenko har redan visat prov på underbart sevärd fotboll. Jag sms:ade till Jesper: ”Om de spelar så här kan jag unna dem att vinna EM”.

Varför skrev jag så? Rimligtvis borde ju mitt enda fokus på Ryssland, som är det lag som står mellan Sverige och en kvartsfinalplats, vara att samtliga spelare ska bryta benen och få flyga hem till S:t Petersburg med ett rostigt fraktplan från Aeroflot.

Istället önskar jag dem all lycka och unnar dem att vinna EM…

Om det hade varit MFF eller Tottenham, som sagt, då hade jag tillverkat små fula dockor som jag stuckit skitiga, glödande nålar i. Och jag hade krossats som supporter om vi hade förlorat.

Jag förstår inte det här själv. Varför bryr jag mig inte om Sverige lika mycket som ett engelskt klubblag från norra London? (jag stod ute i trädgården de 15 sista minuterna av förlängningen i ligacupfinalen; jag klarade inte av att sitta kvar framför TV:n).

Mitt fotbollsintresse är det ju inget fel på. Antagligen är jag en dålig svensk. Antagligen är det så.