Dagens Dylan # 21

Once upon a time you dressed so fine
You threw the bums a dime in your prime, didn’t you?
People’d call, say, ”Beware doll, you’re bound to fall”
You thought they were all kiddin” you
You used to laugh about
Everybody that was hangin” out
Now you don’t talk so loud
Now you don’t seem so proud
About having to be scrounging for your next meal.

How does it feel
How does it feel
To be without a home
Like a complete unknown
Like a rolling stone?

(Like A Rolling Stone, 1965)

Det här är ju låten att få absolut skrivkramp av. Att jag väljer att släppa den som nummer 21 är således ingen tillfällighet. Alla med minsta numerologiska böjelser vet att 21 är oslagbart. Vilket också gäller för den låt som jag, om jag måste välja, plockar ut som Bob Dylans absolut bästa.

Greil Marcus har skrivit en hel bok om bara den här låten, så vad kan jag tillägga?

Jo, att den sannolikt betyder mer för mig än jag tidigare förstått. Jag satt häromkvällen och funderade på vilken som var den första Dylan-låt jag medvetet lyssnade på. En näst intill omöjlig fråga att besvara. Ni kan ju fundera själva – och gärna skriva här på bloggen. Jag vill veta!

För mig kan det ha varit Lay, Lady, Lay. 1969 verkar inte omöjligt, min popådra var igång tidigt. Men den Dylan-sång som jag verkligen minns att jag LYSSNADE till, och som gav mig den där upplevelsen när man glömmer tid och rum, glömmer bort att andas – det var Like A Rolling Stone.

Jag kan dessutom peka ut exakt i vilket hus och på vilken adress jag var. Det var nämligen en sen natt hemma hos en god vän, eller snarare i hans föräldrars sommarstuga. Och den sommarstugan ligger i Beddingestrand, bara några kilometer från där jag nu sitter och skriver detta. Många vänner har undrat varför vi valde att flytta ut just hit för sju år sedan. Jag har brukat förklara valet med att jag känner mig hemma i hela Skåne, att jag gick journalistlinjen på Skurup (en mil härifrån) och att jag alltid, i största allmänhet, har velat bo nära havet.

Men nu vet jag bättre. Det var Dylan. Det var Like A Rolling Stone.

Sången om vilken Bruce Springsteen vittnat så här (i samband med att Dylan, i januari 1988, valdes in till Rock’n'Roll Hall of Fame):

The first time I heard Bob Dylan I was in the car with my mother listening to WMCA, and on came that snare shot that sounded like somebody had kicked open the door to your mind.

I sin väldigt läsvärda bok Sånger om sex, Gud och ond bråd död skriver Lennart Persson om den legendariska konserten i Manchester, 17 maj 1966. Då en man i publiken ropade ”Judas” (fortfarande var det många puritanska fans som förföljde Dylan för att han vägrade vara deras profet, deras generations språkrör) utlöste han en energikick hos Dylan och The Hawks som rockvärlden ännu inte hämtat sig från:

Dylans benknäckande version av ”Like A Rolling Stone” har i alla tider snurrat runt på olika konsertbootlegs, men har alltid felaktigt angetts vara från samma turnés spelning på Royal Albert Hall i London. 1998 gavs äntligen hela Manchester-konserten ut legalt på albumet Live 1966 (Columbia). Om ni inte äger den dubbel-CD:n äger ni heller ingen skivsamling.

Det jag valt att lägga in här är alltså inte hela låten Like A Rolling Stone, utan den sekvens (från Manchester) som finns att se i slutet av Martin Scorseses No Direction Home.