Liza Marklunds förhållande till sanningen

Idag talar Liza Marklund ut på Newsmill.

Låt vara en blogg i Bonniers stall, men ändå en blogg, ett socialt media.

Och av en händelse med två gamla Expressen-medarbetare vid rodret.

Idag citerar de generöst, men självklart var det inte någon stor drake som fick Liza Marklund att träda fram.

Det har varit mycket svårt att komma in på Newsmill på morgonen.

Servern har darrat, trycket har varit enormt.

Och detta alltså i en fråga som av vissa kulturredaktioner bedöms som helt ointressant och en fråga om vilken en del recensenter skriver att nada finns att säga.

Beklagligt.

Liza Marklunds svar är långt. Och för att vara någon som nyss kommit hem från julledighet och överraskats av det stora intresset kring sanningshalten i Gömda och Asyl, så har hon sannerligen koll på läget.

Hon räknar upp varenda tidning som ”rapporterat” om Monica Antonssons bok, vilket i de flesta fall handlar om notiser. Det som de flesta av oss har saknat, vi som riktat kritik i frågan, är recensionerna och ett aktivt intresse för att få Marklund att tala ut.

En självklar journalistisk handling.

Det har Marklund gjort nu, och den detaljrikedom hon ger sig in i , den varken kan eller vill jag polemisera mot. Fortsättningen i debatten, så som vi kan se den nu, är att ord står mot ord mellan Marklund och Antonsson.

Men det finns en del intressant i inlägget på Newsmill. Marklund erkänner till exempel att man kört under falsk flagg:

På ”Gömdas” omslag står det dock att boken är ”en sann historia”. Mer korrekt hade varit att skriva ”bygger på en sann historia”. Av all den kritik som framförts är detta den jag har tagit till mig. Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde.

Pengarna är på banken. Då kan man ju be om ursäkt. Men allvarligt. Hur kunde hon underskatta det svenska folket så grundligt? Hur kunde hon tro att någon skulle uppfatta ”en sann historia” som något annat just än en sann historia? I synnerhet som hon själv – med sitt goda namn, framgångsrik reporter på Expressen, nybliven och uppmärksammad deckarförfattare – stod som garant för att ett sådant påstående var korrekt.

Marklund fortsätter:

”Gömda” och ”Asyl” är filtrerade genom mig som författare. Jag har återgett, i gestaltad form, den berättelse som jag har fått av en annan person. Om människor har uppfattat att ”Gömda” och ”Asyl” är korrekta ner i minsta detalj, då känner de sig förstås lurade. Jag är uppriktigt ledsen för detta.

Nu har det ju inte handlat om kritik av ”ner i minsta detalj”. Den som följt debatten och som läst Antonssons bok vet att det snarare rört sig om avgörande skeenden och om huvudpersoner som inte stämt med verkligheten.

Vidare skriver Marklund, vilket är sympatiskt, att Gömda var ett politiskt projekt. Under sin tid på Expressen hade hon om och om igen stött på alla dessa kvinnor som misshandlats av sina män, i många fall till döds.

Det där minns jag väl. När jag intervjuade Liza Marklund för runt tio år sedan, kom denna vrede fram tydligt. Jag frågade om det inte var plågsamt att skriva om alla dessa misshandlade kvinnor. Hon svarade:

Nej, inte alls! För då är jag alltid så arg. För det är så jävla normalt. Det är liksom lite svinn man får räkna med. Att det dör en kvinna var tionde dag.

I inlägget på Newsmill försäkrar Marklund att hon inte kan tänka sig att Mia Eriksson fört henne bakom ljuset. Att hon aldrig kommit på henne med att ljuga. När jag intervjuade Marklund sa hon, om Mia Eriksson:

Hon är en av de smartaste människor jag träffat i hela mitt liv. Både trevlig och intelligent.

En  människa med sådana kvaliteter skulle naturligtvis, rent teroretiskt, kunna lycka med en sådan bedrift.

Nu tror jag inte att Liza Marklund medvetet låtit sig föras bakom ljuset. Däremot tror jag att hon gripits av historien. Och med hänsyn till den ilska hon kände i ämnet, och det patos hon hade för att göra detta till ett politiskt projekt -  föreligger ju viss risk att det som inte passat in i formen, antingen lämnats utanför eller friserats.

Men med Mia Eriksson under jorden är det här vi står nu. Antonsson gav röst åt de som inte fått tala i Oxelösund. Marklund har (till slut) svarat. Nu är det ord mot ord. Den dag som någon gammelmedia (not) lyckas få en stor intervju med Mia Eriksson skrivs kanske nästa kapitel.

Min kritik i gårdagens blogginlägg gick ut på två saker. Det moraliskt tveksamma i att kalla något för ”sanning” som vid en närmare okulärbesiktning visar sig innehålla stora hål. Samt då, inte minst, gammelmedias trötta och nonchalanta inställning till frågan.

Nu har i alla fall Liza Marklund erkänt att det var fel. Det var den kritik hon tog till sig. Det är så dags. Men det är i alla fall det hon sagt. Och denna gången är de sant.

Vad gäller gammelmedias trötta inställning lär det nog ta några år till att förändra. Jag minns när vi startade Nöjesguiden i Stockholm. Vi var så bra så att de skrämda dags- och kvällstidningarna inte kunde låta bli att citera oss. Fast de egentligen skulle velat slippa. Men när de citerade så kallade de oss varje gång, med avsmak i varje stavelse, för ”gratistidningen Nöjesguiden”.