Gå till innehåll

Dagens Dylan # 31

januari 15, 2009

“There must be some way out of here,” said the joker to the thief,
“There’s too much confusion, I can’t get no relief.
Businessmen, they drink my wine, plowmen dig my earth,
None of them along the line know what any of it is worth.”

“No reason to get excited,” the thief, he kindly spoke,
“There are many here among us who feel that life is but a joke.
But you and I, we’ve been through that, and this is not our fate,
So let us not talk falsely now, the hour is getting late.”

All along the watchtower, princes kept the view
While all the women came and went, barefoot servants, too.

Outside in the distance a wildcat did growl,
Two riders were approaching, the wind began to howl.

(All Along The Watchtower, 1968 )

Om den förra låten på Dagens Dylan, Sad-Eyed Lady of The Lowlands, tillhör de sånger som Bob Dylan aldrig framfört live, innehar All Along The Watchtower den motsatta positionen.

Det är helt enkelt den låt han framfört allra flest gånger.

För den med intresse för mer exakta siffror rekommenderas läsning i Michael Grays bibel The Bob Dylan Encyclopedia, där författaren under uppslagsordet All Along The Watchtower levererar utförlig statistik, som rundas av så här:

But nothing could be more dramatic, effective or welcome than if he were to come on stage with an acoustic guitar and try to sing it as he’d heard and recorded it in the first place, in late 1967, before Jimi Hendrix.

Dylan har nämligen, ända sedan han framförde All Along The Watchtower första gången, spelat den så som Jimi Hendrix valde att göra sin version, som kom ut på albumet Electric Ladyland, i september 1968. Hendrix påbörjade dock arbetet med All Along The Watchtower redan i januari 1968, bara veckorna efter att Dylan släppt sitt åttonde album, John Wesley Harding.

Men eftersom Dylan inte turnerade mellan 1966 och 1974 hann Jimi Hendrix köra den live ett antal gånger först. Och hans betydligt rockigare version kom att inspirera Dylan.

Första gången Dylan spelade sången live var under den så kallade comeback-turnén, efter nyåret 1974. Det allra första framträdandet var den 3 januari, på Chicago Stadium i Chicago, då han framförde den som nionde nummer.

Bob Dylan förklarar själv sin fascination för Hendrix’ version i texthäftet till Biograph, där en lysande inspelning från 1974 års turné (14 februari Los Angeles) är inkluderad:

I liked Jimi Hendrix’s record of this and ever since he died I’ve been doing it that way. Funny though, his way of doing it and my way of doing it weren’t that dissimilar, I mean the meaning of the song doesn’t change like when some artists do other artists’ songs. Strange though how when I sing it I always feel like it’s a tribute to him in some kind of way. He did a lot of my other songs too from that period … “Drifters Escape”, “Like A Rolling Stone”, “Crawl Out Your Window”, some others I don’t remember. He would have done “Masters of War” exactly the way I do it now. First time I saw him, he was playing with John Hammond. He was incredible then. I’d already been to England and beyond, and although he didn’t sing, I kinda had a feeling that he figured into things. The last time I saw him was a couple of months before he died. He was in that band with Buddy Miles. It was an eerie scene. He was slouched down in the back of a limousine. I was riding by on a bicycle. I remember saying something about that song “Wind Cried Mary”, it was a long way from playing behind John Hammond. That was my favorite song of his-that and “Dolly Dagger” … I don’t know, it was strange, both of us were a little lost for words, he’d gone through like a fireball without knowing it, I’d done the same thing like being shot out of a cannon … I was thinking about him the other night – I really miss him a lot, him and Lennon … “All Along The Watchtower”, it probably came to me during a thunder and lightning storm. I’m sure it did.

10 kommentarer lämna en →
  1. bernthermele permalänk
    januari 16, 2009 8:47 f m

    bra låt, bra text, bra artist, bara bra

  2. Weman permalänk*
    januari 16, 2009 8:56 f m

    @Bernt: En av hans milstolpar, odiskutabelt. Och vi kan dessutom räkna med att få höra den i mars… :-)

  3. januari 16, 2009 9:11 f m

    Tyvärr måste jag erkänna att Neil Young har gjort en riktigt dålig cover på All along… på liveskivan Red Rock tillsammans med Chrissie Hynde.

    Dock gjorde han en betydligt bättre version på 30-årshyllningen till Bob Dylan.

  4. Weman permalänk*
    januari 16, 2009 9:19 f m

    @Lars: Det är bra ett du erkänner och tar på dig ansvaret :-)
    Originalet, som jag borde lagt ut som bonusspår här, när jag tänker efter, är faktiskt förbaskat bra. Som Michael Gray skriver hade det varit en upplevelse att få se honom spela den så…

  5. januari 16, 2009 9:30 f m

    Jag kan ta på mig ansvaret för nästan allt Neil Young gjort. Kunde jag spela gitarr så skulle jag göra det på Neil Youngs sätt.

    Häromdagen lyssnade jag på originalet under en bilfärd i de småländska skogarna och det fick till och med granskogen att se lite ljusare ut.

  6. januari 16, 2009 9:41 f m

    Här har vi den. Dylans, och rockhistoriens, absolut bästa låt. Den låt som ska spelas på min begravning.
    Mest på grund av att jag vill att de sörjande tänker över versen:
    “No reason to get excited,” the thief, he kindly spoke,
    “There are many here among us who feel that life is but a joke.
    But you and I, we’ve been through that, and this is not our fate,
    So let us not talk falsely now, the hour is getting late.”

    Jag gillar både Hendrix version och Dylans liveversioner. Men bäst är ändå originalet. Det är i det lågmälda som storheten i All along.. bäst träder fram.

    Nu hittade jag aldrig någon länk till vad Paul Williams skrivit om den här låten. Men i stora drag handlar det om att Williams tyckte att låten var så fascinerande, svårtolkad och att strofen “there must be some way out of here” var så iskallt klaustrofobisk, att han bestämde sig för att tänka över All along ordentligt och spela den om och om igen under ett LSD-rus som varade cirka ett dygn (resevation för fel, det kan ha varit tolv timmar eller två dygn).
    Då han hört låten upprepade gånger upptäckte han att texten är skriven så att du kan börja på vilken vers du vill och den får ändå mening. Tetxen till All along börjar där den slutar och är nästan gjord för att höras upprepade gånger, eftersom den får en annan och klarare mening om du till exempel hör verserna i ordningen 3, 1, 2. Enligt Williams är det just den oändliga “cirkelkänslan” i texten som gör att låten känns så klaustrofobisk.
    Jag vet inte om jag förklarade bra, men jag hopppas du förstår ungeför vad jag menar.

    När Dylan i en intervju fick frågan om vad All along egentligen handlar om så svarade han något i stil med:
    Läs vad Paul Williams har skrivit om den låten. han är den som förstått den bäst.

  7. Weman permalänk*
    januari 16, 2009 9:44 f m

    @Lars: Det är som det där gamla citatet av Mats Olsson, som jag alltid tjatar om. “Musik betyder något”. Till och med för granskogarna i Småland. Det är stort.

  8. Weman permalänk*
    januari 16, 2009 9:49 f m

    @Olof: Jag förstår absolut vad du är inne på. Och blir bara än mer sugen på att läsa vad Williams sa. Hoppas det är med i den där boken.
    Michael Gray rör vid den tanken också i TBDE, han skriver:
    How does it end, this stark song? There used to be two alternatives. Either it was experienced as circular, drawing an added element of menace from the very endlessness of the nightmare vision offered, with the song going round and round, so that the helpless cry ‘There must be some way out of here’ recurs after ‘The wind began to howl’. Or else, if it were not experienced as circular in that way, then it was felt to end, as Richard Goldstein argued in a Village Voice review, on an emphatic full-stop—indeed, a terrifying full-stop. Just three clean, razor-sharp verses, with an end that signifies the end of everything: ‘Outside in the distance / A wild cat did growl / Two riders were approaching / The wind began to howl.’ As Goldstein says, the suggestion of menace in these lines is far too ominous and powerful for them to be concluded with a series of dots. Dylan, though, has other ideas, and in the last few years he has been performing the song in concert in such a way as to give it a third ending. In this version ‘There must be some way out of here’ does recur after ‘The wind began to howl’: but not because the song never ends. Rather, because Dylan chooses to finish in a way that at once reduces its apocalyptic import and hugely cranks up its emphasis on the artist’s own centrality. Repeating the first stanza as the last means that Dylan now ends with this: ‘Businessmen they drink my wine / Plowmen dig my earth / None of them along the line / Know what any of it is worth’ (and this is sung with a prolonged, dark linger on that word ‘worth’). It’s a lesser ending—but an audacious hijacking of his own song.

  9. januari 16, 2009 12:41 e m

    För övrigt hoppas jag du märkt att jag länkar till din blogg i mitt senaste inlägg :)

  10. Weman permalänk*
    januari 16, 2009 1:25 e m

    @Olof: Nu såg jag! Tack! Och som du kan se ligger din blogg numera i min rulle. Let’s keep on keeping up.

Lämna en kommentar

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

You are commenting using your Twitter account. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

You are commenting using your Facebook account. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.