Dagens Dylan # 34

The guilty undertaker sighs,
The lonesome organ grinder cries,
The silver saxophones say I should refuse you.
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn,
But it’s not that way,
I wasn’t born to lose you.
I want you, I want you,
I want you so bad,
Honey, I want you.

The drunken politician leaps
Upon the street where mothers weep
And the saviors who are fast asleep,
They wait for you.
And I wait for them to interrupt
Me drinkin’ from my broken cup
And ask me to
Open up the gate for you.
I want you, I want you,
I want you so bad,
Honey, I want you.

(I Want You, 1966)

I texthäftet till soundtracket för No Direction Home är Al Kooper noga med att berätta det är Wayne Moss, en studiomusiker från Nashville, som låg bakom den eleganta gitarrslingan som löper genom hela I Want You. Kooper berättar vidare:

The first time he came up with that my jaw dropped–not only for that lick, but for the effortlessness he played it with. He also had one of my favorite lines at about 5 AM one dreary morning as we sat in the control room waiting for Bob to finish lyric writing in the studio: “Ya know, that one hour sleep I got yesterday is startin’ to get real lonely about now…”

I Want You har en sannolikt bedräglig lättsamhet över sig, mot bakgrund av att samtliga musiker måste ha gått på fälgarna det sista dygnet i Nashville i mars 1966. Tillvägagångssättet för varje sång var nämligen i stort sett detsamma. De flesta låtarna var inte klara när Dylan kom ner till Tennessee. Producenten Bob Johnston såg till att han fick upp ett piano på sitt hotellrum på Ramada Inn. På dagarna beordrades Al Kooper upp till rummet. Dylan lärde Kooper sången, som ännu var i ofärdigt skick, och Kooper satte sig ner vid pianot och spelade, om och om igen. Allt medan Dylan satt bredvid och skrev på texten. När Dylan satte de sex sista master-versionerna till albumet, påbörjades detta den 9 mars 1966 och fortsatte hela kvällen för att avslutas långt in på morgonen den 10 mars.

Men Dylan var nöjd. Mycket nöjd. Efteråt sa han:

The closest I ever got to the sound I hear in my mind was on individual bands in the Blonde on Blonde album,” Dylan would later say in 1978. “It’s that thin, that wild mercury sound. It’s metallic and bright gold, with whatever that conjures up. That’s my particular sound. I haven’t been able to succeed in getting it all the time. Mostly I’ve been driving at a combination of guitar, harmonica, and organ.