Kloka ord om idrottsrörelsens homofobi

Det har kommit igång en märklig sub-debatt om huruvida värvningen av Johanna Frisk till Los Angeles Sol skulle bero på att Marta ställt det som krav, i det att de båda är ett par.

Anna Hellgren skrev om det i Arbetaren i veckan, och refererade till en grabbig eftersläng av Patrick Ekwall, i dennes blogg.

(Han fick, förresten, medhåll av Jennifer Wegerup i Aftonbladet, men det glömde Anna Hellsten ta upp…).

Huruvida Marta och Johanna Frisk är ett par privat har vi strängt taget inte med att göra. Och på vilka grunder Los Angeles Sol värvat Johanna Frisk, ja, det är väl deras problem, höll jag på att säga. I alla fall är det en affärsmässig uppgörelse mellan klubben och Johanna Frisk.

Parallellt med denna lilla debatt, som lyfter upp den förhärskande homofobin inom idrottsrörelsen till ytan,  skriver Sydsvenskans sportkrönikör Anja Gatu väldigt vältajmat i dagens tidning.

Dels en artikel om skådespelaren Mårten Svedberg som erbjuder sin enmansföreställning Fotbollsbögen – gratis – till intresserade klubbarna här i regionen. Hittills har bara LB07 visat intresse.

Och dels skriver Anja Gatu en krönika där hon balanserat och klokt diskuterar homofobin inom både herrfotbollen och damfotbollen. Som gammal fittstimskribent visar hon på hög trovärdighet när hon skriver:

Snarare är det tvärtom – jag förvånas ofta över att den feministiska rörelsen lägger så stor vikt vid kvinnors situation när så många män så uppenbart lider av könsrollssystemet.

Och hon tar, som exempel, Axel Gordh Humlesjös text från antologin Pittstim:

Han beskrev skillnaden mellan å ena sidan en tränare som han såg upp till men som ständigt drev machokulturen vidare och i längden skadade honom och hans kompisar, och å andra sidan en vikarierande tränare som reagerade på jargongen, talade med pojkarna och ändrade stämningen i laget på bara några månader.

Helt enkelt: Anja Gatu pekar på de positiva exemplen. Och det är viktigt. Homofobin finns inom idrottsrörelsen. Den är, i vissa lag, i vissa omklädningsrum, ett stort problem, medan den naturligtvis inte förekommer alls i andra. Och det skiljer mycket mellan ledare och ledare. Jag vet, jag är själv ledare för ett pojklag i fotboll, och jag har ögon att se med, öron att lyssna med. Här finns mycket att göra, mycket att se upp med. Det är en sak att skriva ner en policy, med en massa fina ord, något som alla klubbar gör, en annan sak att leva upp till policyn.

Hoppas helt enkelt att många ledare i Sydsvenskans upptagningsområde läser Anja Gatu idag. Vid sidan av Mats Olsson (fast på helt olika grunder) är Anja Gatu den sportkrönikör jag helst läser. Hon skriver alltid lågmält och eftertänksamt. Får mycket sagt utan att skrika. Sinnebilden av en person man lyssnar på.

All heder åt Åke Stolt, en man som jag verkligen läste, och en man som jag tycker mycket om privat – men han hade aldrig gjort det uppslaget som Anja Gatu gjorde idag.

Johan Esk i DN, som är skicklig på att hålla upp fingret i medvinden, hade kunnat göra det. Men som allt annat han skriver hade budskapet försvunnit i spegelbilden av honom själv.

Och Jan Majlard, ja…jag skämtar.