Dagens Dylan # 50

How many roads must a man walk down
Before you call him a man?
Yes, ”n” how many seas must a white dove sail
Before she sleeps in the sand?
Yes, ”n” how many times must the cannon balls fly
Before they’re forever banned?
The answer, my friend, is blowin” in the wind,
The answer is blowin” in the wind.

(Blowin” In The Wind, 1962)

Det var den 16 april 1962. Bob Dylan var fortfarande 20 år. Det var en måndag och på måndagar var det ”hootenanny”, alltså en kväll med mycket folkmusik och många nya artister, på Gerde’s Folk City i Greenwich Village i New York. För övrigt på samma gata där Dylan bodde en tid, den berömda 4th Street. Dylan kom upp till Gerde’s, han hade en ny låt med sig.

Den här måste ni höra, sa han.

Dylan spelade den första och tredje versen för Gil Turner (som drev klubben) och för några andra.

När Dylan slutade spela var alla mållösa. Gil Turner bröt tystnaden, och sa:

Den måste jag få spela – nu ikväll!

Visst, inga problem, tyckte Dylan, som lärde honom ackorden och krafsade ner texten på ett papper. Gil tog med sig pappret, gick upp scenen, och sa:

Ladies and Gentlemen, I’d like to sing a new song by one of our great songwriters. It’s hot off the pencil and here it goes.

Längst bak i lokalen, lutad mot bardisken, stod Bob Dylan. Han bara log och skrattade.

Samtidigt som Dylan själv började spela Blowin” In The Wind på klubbarna i Greenwich Village gav hans agent, Albert Grossman, en kopia till Peter, Paul and Mary (som Grossman också representerade) och några andra band. På så vis hände det sig att den allra första inspelningen av Blowin” In The Wind släpptes av Chad Mitchell Trio i mars 1963.

Dylans egen version släpptes den 27 maj 1963, som öppningsspår på The Freewheelin” Bob Dylan, hans andra album. Detta var tre dagar efter hans 22-årsdag och dagen efter hans hyllade framträdande vid 1963 års Newport Folk Festival.

Under de närmaste två åren släpptes 80 olika versioner av Blowin” In The Wind, med bland annat så pass udda namn som Marlene Dietrich och Duke Ellington. Idag har närmare 400 olika inspelningar sett dagens ljus, med artister som Elvis Presley, Cliff Richard, Neil Young och Sam Cooke.

Den senare tillhörde de som imponerades så mycket av låten att han året efter skrev ett sorts svar, i form av A Change Is Gonna Come, en låt som dessvärre kom att bli Sam Cookes sista inspelning.

Blowin” In The Wind blev ledmotivet för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. I Martin Scorseses dokumentär No Direction Home berättar souldrottningen Mavis Staples om hur chockad hon blev när hon hörde Blowin” In The Wind för första gången. Hon kunde inte förstå hur den här unge, vite pojken från Hibbing i Minnesota kunde ha skrivit en sång som så kraftfullt fångade den frustration och den strävan som fanns hos den svarta befolkningen i den amerikanska södern.

Frågan är om Bob Dylan själv kunde förstå det, eller om han bara vägrade att bli någons budbärare igen. När han i juni 1962 blev intervjuad i magasinet Sing Out, sa han i alla fall så här:

There ain’t too much I can say about this song except that the answer is blowing in the wind. It ain’t in no book or movie or TV show or discussion group. Man, it’s in the wind—and it’s blowing in the wind. Too many of these hip people are telling me where the answer is but oh I won’t believe that. I still say it’s in the wind and just like a restless piece of paper it’s got to come down some time. . . . But the only trouble is that no one picks up the answer when it comes down so not too many people get to see and know it . . . and then it flies away again. . . . I still say that some of the biggest criminals are those that turn their heads away when they see wrong and know it’s wrong. I’m only 21 years old and I know that there’s been too many wars. . . . You people over 21, you’re older and smarter.