Dagens Dylan # 52

Our conversation was short and sweet
It nearly swept me off-a my feet.
And I’m back in the rain, oh, oh,
And you are on dry land.
You made it there somehow
You’re a big girl now.

Bird on the horizon, sittin’ on a fence,
He’s singin’ his song for me at his own expense.
And I’m just like that bird, oh, oh,
Singin’ just for you.
I hope that you can hear,
Hear me singin’ through these tears.

(You’re A Big Girl Now, 1974)

Det hände då och då att Bob Dylan fick nog. Att han plötsligt tröttnade på sina “interpreters”, på sina självutnämnda uttolkare, alla dessa intellektuella som skrev spaltmil där de lade pannorna i djupa veck och försökte tala om vad Dylans poesi, hans låtar, egentligen handlade om.

I samband med en recension av Desire, alltså det album som spelades in efter Blood On The Tracks – där denna sång, You’re A Big Girl Now, ligger – var det en recensent som lade ihop ett plus ett och fastlog att You’re A Big Girl Now, i likhet med Sara, var en sång tillägnad Dylans fru.

Detta fick Dylan att avlossa följande salva, som är så svulstig, att jag väljer att citera den i sin helhet:

Well, I read that this was supposed to be about my wife. I wish somebody would ask me first before they go ahead and print stuff like that. I mean it couldn’t be about anybody else but my wife, right? Stupid and misleading jerks sometimes these interpreters are. I mean, I’m always trying to stay one step ahead of myself and keep changing with the times right? Like that’s my foolish mission. How many roles can I play? Fools, they limit you to their own unimaginative mentality. They never stop to think that somebody has been exposed to experiences that they haven’t been … anyway it’s not even the experience that counts, it’s the attitude toward the experience. There is so much misunderstanding by people who are caught up in their own little worlds laid on you … contrary to what some so-called experts believe, I don’t constantly ‘re-invent’ myself. I was there from the beginning. I’m also not any seeker or a searcher, of God knows what, had it all together awhile back and can go any kind of way. There’s nothing in any of my songs to ever imply that I’m even halfway searching for some lost gold at the end of any great mysterious rainbow. It’s propaganda, that’s all that is…never have considered myself as an outsider looking in, everything I do is done from the inside out, you know, I’m a mystery only to those who haven’t felt the same things I have … you can’t take my stuff and verbalize it, like I don’t write confessional songs. Emotion’s got nothing to do with it. It only seems so, like it seems that Laurence Olivier is Hamlet … well, actually I did write one once and it wasn’t very good. It was a mistake to record it and I regret it … back there somewhere on maybe my third or fourth album.

You’re A Big Girl Now har, av andra observanta uttolkare, setts som en sorts uppföljare till 1966 års Just Like A Woman, där Dylan sjöng:

Tonight As I Stand Inside The Rain.

Här sjunger han:

I’m Back In The Rain.

Versionen ni får höra här är från Biograph, vilket är den första inspelningen av låten. Tillsammans med fem andra låtar fick den finna sig att spelas in på nytt, för att upphovsmannen skulle bli nöjd och anse att den platsade på Blood On The Tracks.

För övrigt, för att bli lite privat, så var det här en sorts signaturmelodi hemma hos oss under kvällarna för många år sedan. Det fanns nämligen ingen låt till vilken det var så tacksamt att vagga min dotter till sömns. Möjligen för att pappan sentimentalt nynnade med i refrängen.

Dottern, som för övrigt heter Sarah, döpt efter en kvinna som nämnts tidigare i den här texten, fyller 25 nu i sommar.