Dagens Dylan # 54

‘Twas in another lifetime, one of toil and blood
When blackness was a virtue and the road was full of mud
I came in from the wilderness, a creature void of form.
“Come in,” she said,
“I’ll give you shelter from the storm.”

And if I pass this way again, you can rest assured
I’ll always do my best for her, on that I give my word
In a world of steel-eyed death, and men who are fighting to be warm.
“Come in,” she said,
“I’ll give you shelter from the storm.”

(Shelter From The Storm, 1974)

Jag funderade  ju nyligen över när jag hörde Bob Dylan för första gången. Om det var Lay, Lady, Lay någon gång sent 60-tal, om det var If Not For You, eftersom jag var väldigt förtjust i George Harrisons version, vid den tiden, eller om det var Like A Rolling Stone, det där magiska ögonblicket, den där natten i den där sommarstugan på Kärringtandsvägen i Beddingestrand.

Kort efter att jag skrivit – och publicerat – detta resonemang, så log jag plötsligt åt mitt eget dåliga minne. Det var därför jag gjorde mitt val av Dagens Dylan # 50. Halvvägs skulle den stå, den första milstolpen. För självklart var Blowin’ In The Wind den första Dylan-låt jag hörde. Möjligen visste jag inte att han hade skrivit den, än mindre vem han var. Men vi sjöng ju den ibland på fredagseftermiddagarna i skolan. Vår skolfröken i tredje klass serverade oss lite subtil politisk medvetenhet vid pianot i klassrummet på Flädie skola. Var det inte I natt jag drömde så var det Blowin’ In The Wind.

Då är det lite lättare att avgöra vilket som var “mitt” första Dylan-album. Det kunde ju, och borde ju, ha varit Highway 61 Revisited, med tanke på att jag såg det dylanska ljuset med Like A Rolling Stone. Jag vet också med säkerhet (eller jag tror, i alla fall) att jag hörde Desire före jag hörde Blood On The Tracks. Men det var på Blood On The Tracks som kärleken fördjupades. Det var framför allt Tangled Up In Blue, If You See Her, Say Hello och så, denna, Shelter From The Storm.

Inte hade jag någon aning om att detta var ett mästerverk, inte visste jag att skilsmässoplattor i regel får artisten att pressa ur sig det mest innerliga av känslor.

Många år senare bekräftade Michael Gray mina känslor:

‘Blood on the Tracks’ is the work of an artist who has never been of sharper intelligence nor more genuinely preoccupied with the inner struggles and complexities of human nature. Dylan’s sensibility here is 100 per cent intact.

Det var ju före Desire, och det var fortfarande några år kvar till Dylans intåg i Born Again Christianity. Men som Blood On The Tracks går mot sitt slut, stannar Dylan upp och hör ett långsamt tåg komma i horisonten. Den som lyssnar på liveversionen av Shelter From The Storm, från den annars rätt bedrövliga Live At Budokan, behöver inte tveka i ärendet. Den svarta kören förvandlar denna balansakt, detta tidiga försök att föra samman Gud och kvinnan, till något som närmar sig en ren gospel.

In a little hilltop village, they gambled for my clothes
I bargained for salvation an’ they gave me a lethal dose.
I offered up my innocence and got repaid with scorn.
“Come in,” she said,
“I’ll give you shelter from the storm.”

Trots att spåret från Budokan-plattan är av intresse och trots att originalet ju är från “min” första Dylan-platta, så väljer jag liveversionen från 1976 års Hard Rain. Den berömda vita gitarren är helt enkelt oemotståndlig.