Dagens Dylan # 88

Seen the arrow on the doorpost
Saying, ”This land is condemned
All the way from New Orleans
To Jerusalem.”
I traveled through East Texas
Where many martyrs fell
And I know no one can sing the blues
Like Blind Willie McTell

Well, I heard the hoot owl singing
As they were taking down the tents
The stars above the barren trees
Were his only audience
Them charcoal gypsy maidens
Can strut their feathers well
But nobody can sing the blues
Like Blind Willie McTell

(Blind Willie McTell, 1983)

Vi vet ju hur det gick till.

Man kan möjligen säga att det var Mark Knopflers fel alltihop.

Att han tvunget skulle åka på någon spelning i Köln när han satt mitt i slutmixen av Bob Dylans Infidels, ett album som Knopfler alltså var producent för.

Kvar satt Dylan med sitt patenterat osentimentala förhållningssätt till sina egna sånger.

Och lät den sorgsna pianobluesen Blind Willie McTell bli liggande på golvet.

Två gånger har han fått frågan hur det kunde bli så.

Två gånger har han svarat.

Första gången sa han, till den amerikanske filmkritikern Kurt Loder, att han inte tyckte han spelade in den på rätt sätt.

Den andra gången svarade han Adrian Deevoy:

It just never came out for me. It never got developed in any way that it should have really.

Deevoy, förresten, journalist för bland annat brittiska Q Magazine, ska vara den som myntat uttrycket Never Ending Tour, i en intervju med Dylan från 1989:

AD: ‘Tell me about this live thing. You’ve gone straight into this tour again – one tour virtually straight into the next one.’
BD: ‘Oh, it’s all the same tour.’
AD: ‘It’s the Never Ending Tour?’
BD: (unenthusiastically) ‘Yeah, yeah’.

I alla fall. När Dylan satt där, och fattade det märkliga beslutet att slänga in Union Sundown och slänga ut Blind Willie McTell, var det som om han smittats av berättarens upprepade påstående i sången, att ingen kan sjunga blues som Blind Willie McTell.

Framför allt inte han själv.

Men lyckligtvis, åtta år senare, satt där någon med tillräckligt gott omdöme och lär detta klockrena mästerverk bli en del av The Bootleg Series Vol. 1-3.

Och där kunde vi höra, som John Bauldie skriver i texthäftet till boxen:

Bob Dylan sings the blues indeed, a soul-rending blues that puts him on a par with any of the old bluesmen – Blind Willie McTell and Robert Johnson included.