Upp till kamp mot fördumningen

Jäkla Johan.

Jag har ju inte tid att skriva egentligen.

Men det är fredag och då läser jag alltid min gode vän Johan Cronemans TV-krönika.

Om jag inte hann till frukost så får det bli till lunch.

Ja, jag är så ruskigt gammaldags så att jag nu refererar till tidningar av papper, ni vet sådana man förr satt och läste vid frukostbordet.

Jag tänker fortsätta att göra det resten av livet, skulle det visa sig att framtiden bara är kändisskvaller och Twitter i mobilen, så får jag väl spara gamla tidningar, som jag sen kan ta fram och läsa, om och om igen.

Och tids nog får jag väl dessutom min släng av Alzheimer och då räcker det med samma tidning varje morgon.

»Åh fan, har det hänt!«

Idag fick jag i alla fall anledning att revidera det jag brukar säga:

»Det var inte bättre förr, det var annorlunda.«

Till:

»Det var inte annorlunda förr, det var bättre.«

Eller, som någon sa:

»Ju förr desto bättre.«

Ty även jag har fått väldigt skarpa kräkreflexer av den epidemi som drar över oss varje vår i form av Melodifestivalen.

Glöm vinterkräksjukan, glöm den kommande pollenallergin.

Veckorna med kvalheat, kvartsfinaler, semifinaler, andra chanser, internationella jurysar – och en bindgalen Petra Mede på toppen av tårtan – utklassar dem alla.

I nya numret av det förträffliga magasinet Café skriver man om de tio värsta dokudårarna. Det är vansinnigt rolig läsning, de flesta har jag naturligtvis aldrig hört talas om, men efter en stund slutar jag skratta – eller ROFL, som det heter nu för tiden – och inser att det här är ett samhällsproblem.

Samtliga dessa tio dårar utgör en fara för den svenska folksjälen, samtliga dessa tio bidrar till den akuta fördumning och infantilisering som pågår i Sverige.

En lika bidragande orsak är att Sverige antagligen är det land där barnen styr hårdast i TV-soffan.

Begreppet »Fredagsmys« är nämligen inte alls vad det låter som, det är snarare inget mindre än en långsam och utdragen tortyr där man som förälder förväntas tillbringa en hel kväll i soffan med chips och Melodifestivalen, Let’s Dance eller Stjärnor på is.

Denna underhållning till döds, med minsta motståndets lag som måttstock, gör mig deprimerad.

Därför blir jag så glad när jag läser Johan i DN, som skriver:

I går spekulerades det vilt om Sveriges startnummer, vi går ut som femma. Herregud. Christer Björkman hade helst sett ett lite senare nummer. Och man förstår honom.

Saltsyran droppar från tungan, ner i tangentbordet.

Johan hinner också med en sväng om detta oerhört viktiga att det tydligen, i finalen, gjordes en parodi på rysk schlager, något som hette Tingeling. Det hela slutade visst med att en projektledare från SVT skickade en blomsterkvast till den ryska ambassaden, som plåster på såren.

Det är i de här lägena jag frågar mig: Vad skulle Olof Palme ha sagt?

De är i de här lägena jag älskar de människor som slåss för rätten till en stunds allvar.

Som Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri, som för övrigt fyller år idag – grattis! – och som firar med att, på sexårsdagen av invasionen av Irak, låta kultursidan i Sydsvenskan enbart bestå av texter skrivna i Bagdad – exklusivt för Sydsvenskan.

Lite mer angeläget än Fucking Tingeling.

En kompis hade en kul status update på Facebook igår, något i stil med:

»Jag har drabbats av en ansiktsförlamning, försöker le, men lyckas inte.«

Jag kan förstå honom.

Jag kan säkert framstå som en sådan dystergök nu också, men jag råkar bara vara så konstigt funtad att jag envisas med att avkräva humor ett visst mått av intelligens.

Jag växte upp med Hasse & Tage och jag gick även utan käpp när Lorry förgyllde den svenska televisionen.

Idag är svensk TV invaderad och ockuperad av skrikiga och pantade ståuppkomiker.

SVT:s nöjesvdelning tycks ha fått för sig att bara man slänger in en bunt ståuppare i rutan så fixar sig resten av sig självt.

Det senaste exemplet heter Grillad.

Lite förvånande drabbas programmet av det ena avhoppet efter det andra.

När en underhållning, som bygger på att man ska skratta åt utstuderad mobbning, drabbas av motgångar, får man trots allt lite hopp.

Jag menar, hur kul är det egentligen när Måns Nilsson, i nördigt stora glasögon, står i en talarstol och skriker – ja, han tillhör den generationen som tror att ju högre man skriker desto roligare blir man – att Per Morberg är så macho att han använder fårtarmar som kondom.

»Och han tar inte ens ut dem ur fåret!«

En humor på logementnivå, som på sin höjd borde platsa i gamla magasinet Slitz.

Istället är den Sveriges Televisions fredagsunderhållning.

Jag måste säga att jag blev lite besviken på att Croneman inte satte kniven i Grillad idag.

Jag anar att det kommer.