Bättre Bob än så här blir det inte

Man måste komma ihåg: mannen fyller 68 år om några veckor.

68 år.

Han är alltså jämnårig med mina svärföräldrar.

Och det är mycket länge sedan hans röst lät som på Mr. Tambourine Man eller, än skönare, som crooner på Nashville Skyline, en i mina ögon och öron fortfarande skamligt förbisedd platta.

Men egentligen, även utan dessa förbehåll: gårdagens föreställning på Globen var fantastiskt bra. Jag har förvisso inte sett Bob Dylan tidigare än 80-tal, men tveklöst var detta min bästa konsert så här långt.

Som jag sa till hustrun på telefon direkt efteråt: får vi en hälften så välmatad konsert i Malmö ska vi vara nöjda.

Det är bara att titta på gårdagens set list (nedan) så förstår ni vad jag menar.

Det är uppenbart att han håller Blonde On Blonde nära hjärtat. Både i förrgår och igår öppnades konserten med en sång från detta klassiska dubbelalum. Och båda föreställningarna bjöd på ännu ett nummer från Blonde On Blonde – Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again.

Och än en gång. Det band han reser runt med idag är ett bluesband. Bob är tillbaka på Highway 61, han är deep down i deltat igen, med plogen i den amerikanska bluestradition han förälskade sig i redan i pojkrummet hemma i Hibbing.

Och, igår, vilken öppning: efter Rainy Day Women kom, i tur och ordning: Lay, Lady, Lay och Tangled Up In Blue och – helt otippat och underbart – Chimes of Freedom.

Under kvällen fick vi även två sånger (vilket var två mer än på Berns) från Highway 61 Revisited. Vi fick, som sagt, en låt från Blood On The Tracks och vi fick ett nummer från Desire. Även de två albumen lämnades utanför på Berns.

Och den inspiration som bara dök upp i 3-4 låtar på Berns blev snarare kvällens röda tråd igår. En alldeles strålande Tangled Up In Blue, en bitterljuv  Make You Feel My Love och en All Along The Watchtower med makalöst drag i ensemblen, inte minst bakom trummorna.

Dessutom. Ett ljud som var ungefär hundra gånger bättre än det brötiga på Berns. Och om vi gladdes åt att Bob tog en och annan promenad mellan keyboard och mikrofon i söndags, så var han direkt spexig när han omöjligen kunde hålla benen i styr bakom sitt keyboard. Han liksom knäböjde på sidan och jazzade, som bara ett litet barn kan göra när det går loss, utan att tänka sig för, på något det hör i radion.

Otroligt rörande.

Och när han närmast (med Bob-mått mätt) går ner på knä i rockstjärnepose, framför miken, med munspelet i högsta hugg, i en lysande version av Love Sick, så är festen fulländad.

Eller, vänta, det var den förresten inte förrän han, som tredje och sista extranummer, körde Blowin’ In The Wind, i en lågmält svängande jazztappning.

Det blir en femma, så klart. Och det blir fem plus den dagen han lämnar de rätt slätstrukna spåren från Modern Times och Love and Theft utanför konserten. Det är alls inga dåliga låtar. Men det är snarare standards, stilprov, de bär inte på något sätt det unika signum som är Dylans och som funnits med honom (i högsta grad) till och med 1997 års suveräna Time Out Of Mind, som han för övrigt körde två spår från igår också – Love Sick och Make You Feel My Love.

Ja, jag är sugen på att åka till Kinnarps Arena, att dra över till Köpenhamn på måndag.

Men jag nöjer mig med Malmö Arena på lördag och det är bara för Bob att spänna bågen. Ty kvällen på Globen igår blir mycket svårslagen.

Rainy Day Women #12 & 35
Lay, Lady, Lay
Tangled Up In Blue
Chimes Of Freedom
High Water (For Charley Patton)
Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again
Love Sick
Desolation Row
Rollin’ And Tumblin’
Make You Feel My Love
Highway 61 Revisited
One More Cup Of Coffee (Valley Below)
Thunder On The Mountain
Like A Rolling Stone

Encore:

All Along The Watchtower
Spirit On The Water
Blowin’ In The Wind