Dagens Dylan # 96

I laid on a dune, I looked at the sky,
When the children were babies and played on the beach.
You came up behind me, I saw you go by,
You were always so close and still within reach.

Sara, Sara,
Whatever made you want to change your mind?
Sara, Sara,
So easy to look at, so hard to define.

I can still see them playin’ with their pails in the sand,
They run to the water their buckets to fill.
I can still see the shells fallin’ out of their hands
As they follow each other back up the hill.

Sara, Sara,
Sweet virgin angel, sweet love of my life,
Sara, Sara,
Radiant jewel, mystical wife.

(Sara, 1975)

Säger er namnet Lester Bangs något?

De flesta rockjournalister gör det så klart, och för alla som sett Almost Famous, där han hotar att stjäla hela föreställningen i Philip Seymour Hoffmans briljanta gestaltning, är han redan ett begrepp.

Bangs var en legendarisk rockjournalist, mest för sin tid på Rolling Stone.

Han dog redan 1982, bara 34 år gammal, av en överdos. Det sägs att han lyssnade på Human Leagues album Dare vid sin död, ett faktum som denne fullblodscyniker säkert skrattar åt.

Lester Bangs skrev några år tidigare en recension av Bob Dylans album Desire. Han fastnade särskilt för två rader i texten till albumets avslutande sång, Sara:

Stayin’ up for days in the Chelsea Hotel,
Writin’ ”Sad-Eyed Lady of the Lowlands” for you.

Och Bangs skrev så här:

. . . if he really did spend days on end sitting up in the Chelsea sweating over lines like ‘‘your streetcar visions which you place on the grass’’, then he is stupider than we ever gave him credit for.

Shirley Marlin Noznisky, dotter till en skrothandlare från Wilmington, Delaware, är två år äldre än Dylan. I oktober i år fyller hon 70 år.

Sannolikt mötte hon Dylan på Sally Buelers och Albert Grossmans bröllop. Som alla läsare av den här serien vet så är det Sally Bueler som poserar i bakgrunden på omslaget till Bringin’ It All Back Home, medan hennes make tidigt blev Dylans manager. Med tanke på att Sally poserar på just det albumet, som kom strax efter att Dylan och Sara hade träffats, kan man ju gissa att det är ett sorts tack till henne. Eller så är det bara jag som har välvilliga romantiska tankar…

Vid de här tiden bodde i alla fall Sara på Chelsea Hotel, tillsammans med sin dotter Maria. Dylan hyrde en våning på samma hotell, för att kunna uppvakta henne.

De gifte sig den 22 november 1965 och fick fyra barn tillsammans, samtliga födda under perioden 1966 till 1969.

Den förestående skilsmässan löper som en röd tråd genom föregångaren till Desire, Blood On The Tracks.

Men när Sara kom tillbaka till New York 1975, efter en semester nere i Mexiko, råkade hon gå in i studion samma dag som Bob Dylan spelade in en sång som bar hennes förnamn.

Hon stod i kontrollrummet när Dylan sjöng den, bland annat de två rader som Lester Bangs häcklade.

Sången rundas av med:

Sara, oh Sara,
Don’t ever leave me, don’t ever go.

Jacques Levy, som ju skrev sju av nio sånger, tillsammans med Dylan, till Desire – dock inte Sara – har berättat om det här tillfället:

You could have heard a pin drop. She was absolutely stunned by it. And I think it was a turning point. . . . The two of them really did get back together.

Och för er som undrar: Det är ingen tillfällighet att min dotter, snart 25 år, är döpt till Sarah.

Att jag valde en stavning med h på slutet var mest en formsak.

Det såg snyggare ut.

Men inspirationen kom från den här låten och den här kvinnan.