Dylan Top 20 # 24
Mellan konserterna lägger vi här in en av de sista listorna, som kommer från Per Larsson.
Som ni ser i presentationen är den skriven i förra veckan. Sedan dess har Per upplevt sin första Dylan-konsert.
Jag har svårt att tänka mig att han blev annat än mycket nöjd.
Så här presenterar han sig.
Hej Weman, vill börja med att tacka för en mycket läsvärd blogg!
Jag är en listgalen, fotbollsberoende Dylanist som följt din utmärkta blogg ett tag.Förstår att det inte är lätt att vara Spursanhängare nu för tiden, men jag kan lova dig att det inte alltid varit så kul att ha ett hjärta som blöder för Arsenal heller. När jag var riktigt liten kom pappa hem från en Londonresa med en Arsenal-halsduk till mig och en Tottenham-keps till sig själv. Märkligt att ett sådant litet val, som han gjorde, kan få så stora konsekvenser (som de fått för mig).
Idag är jag glad för att jag fick halsduken, men före Wenger-eran hade jag valt kepsen alla dagar i veckan.
Dylan har jag avgudat sedan 1991. På måndag ska jag se honom för första gången, har varit så jävla harig för att bli besviken tidigare, men nu känner jag att jag hört tillräckligt många dåliga live-bootlegs med honom för att förväntningarna ska vara på en rimlig nivå.
1. Like A Rolling Stone
2. I Want You
3. Blind Willie McTell
4. Workingman’s Blues #2
5. Positively 4th Street
6. Hurricane
7. Ballad of A Thin Man
8. Stuck Inside of Mobile With The Memphis Blues Again
9. Don’t Think Twice, It’s All Right
10. Simple Twist of Fate
11. One of Us Must Know (Sooner or Later)
12. Idiot Wind
13. Make You Feel My Love
14. Seven Days
15. It Ain’t Me, Babe
16. It’s Alright, Man (I’m Only Bleeding)
17. Most of The Time
18. Things Have Changed
19. Mama, You Been On My Mind
20. Mr Tambourine Man
Vilken farsa. Låter som upptakten på ett grekiskt drama! Med lyckligt slut….?
Grekisk komedi?
Och så har idolskapet fått sitt förödmjukande pris, när fansen vågar (hm) komma först när man spelat skit tillräckligt länge. När dom rebelliska vecken blivit läderartade kanjons, och man aldrig riktigt vet om det är pärlorna som patinerats, eller just bara lite sköna klavertramp så att man kan gå hem….ganska nöjd!
@Michael Flygare: Jag vet inte säkert om du pratar om Dylan eller Arsenal.
Men det lät smart, dock för smart för mig
Hej, jag pratar naturligtvis om allt, eller båda. Tänk själv – pappan som köper den där kepan sonen sen drömmer om varje dag hela barndomen, snarad av den arsenallina, som – med tiden – ska transformeras till ett ‘blödande hjärta’ och – ett ‘beroende’ av fotboll! Ska man kalla det ‘a fathers gift’? Där en ytterligare – och naturligtvis helt fel och orättvis – association ‘lätt’ landar i Johnny Cashs “A boy named Sue”. Ska man man vara tacksam för att man blivit en jävul på överlevnad?
Å så Dylan på den ikoniserade piedestalen. En skör konstruktion som värsta mingvasen. Som blir levande först av några blemmor i polityren. Nästan lite HC Andersen. Så länge den inte rasar i golvet. Det är klart att ‘mötet’ med den ärrade ikonen inskramlandes på scenen, still alive! – blev en hit.
Så? Vackert? Visst! Länge leve dom ruffa diamanterna och ‘hot chilipeppers in the blistering suuuun…’. Själv värmer jag helst upp till Someday baby inför mina tennisdrabbningar, för sköngungets skull, och sångens förstås, no moore no less, för sen följs den av Lyckliga gatan med Nisse Hellberg (av samma skäl), men det är en helt annan historia. Jag kan bara säga att det brukar gå väldigt bra. För det mesta. / Flygare
Den omnämnde farsan är visst jag. Minns mycket väl när jag våren-81 kom hem från London med Tottenham-keps till mig själv och Arsenal-halsduk till 6-årige sonen. Under Londonbesöket såg jag sista ligamatchen på Highbury mellan Aresnal och Aston Villa. Före matchen var hela planen full av fans och där alla slogs med alla(Usch!). Sedan gjorde Pelé ett ärevarv före avspark. Villa hade säkrat seriesegern och Arsenal skulle vid vinst gå upp på tredjeplatsen. Arsenal vann med 2-0 efter en fantastisk match och Frank Stapelton gjorde båda målen, varav ett efter en solorush från mittlinjen.
Minns också väl när sonen med halsduk runt halsen och jag med keps på huvudet varje lördag kollade Tipsextra. Det var starten på sonens djupa kulturintresse, vilket under åren har breddats betydligt mer än farsans, även om jag tycker att Dylan inte har så mycket med kultur att göra…
Med Tottenhams efterhand alltmer tynande tiilvaro kom kepsen mest att pryda snögubben i trädgården på vintrarna, och troligen rann den bort i en rännil i slutet på 80-talet. Halsduken finns dock kvar liksom sonens beundran för Arsenal.
Tilläggas kan att för några år sedan skulle sonen infria sina drömmar och se Arsenal live på Highbury. Med den dyra biljetten som inköptes på svarta börsen inträffade det värsta som kund hända. Sonen blev hänvisad in bland motståndarlaget Southamptons klack, och halsduken blev tvungen att gömmas under jackan. Ett bitterljuvt minne.
@Lars-Erik: Tack för ditt inlägg! Så underbart att pappan bakom sonen klev fram ur skuggorna. Oavsett vilket av lagen från norra London vi håller på, så torde vi vara rätt nöjda med premiärhelgen