Dagens Dylan # 97

Just a minute before you leave, girl,
Just a minute before you touch the door.
What is it that you’re trying to achieve, girl?
Do you think we can talk about it some more?
You know, the streets are filled with vipers
Who’ve lost all ray of hope,
You know, it ain’t even safe no more
In the palace of the Pope

Don’t fall apart on me tonight,
I just don’t think that I could handle it.
Don’t fall apart on me tonight,
Yesterday’s just a memory,
Tomorrow is never what it’s supposed to be
And I need you, yeah

(Don’t Fall Apart On Me Tonight, 1983)

Det må så vara att Michael Gray har en poäng när han skriver så här:

‘Mona Lisa musta had the highway blues’ is more audience-trusting, more humour-sharing, more quotable and far sharper than the expression of only some of what it contains in that clumsily catalogued, over-explained ‘My throat starts to tickle and my nose itches / But I know that I can’t move’. More is less.

I sin bok The Bob Dylan Encyclopedia återkommer han ofta till de återbesök han ser att Bob Dylan, då och då, gör i sina sånger.

Den här gången går han tillbaka till en av Dylans riktigt stora sånger, under en av hans riktigt stora perioder, nämligen Visions of Johanna från dubbelalbumet Blonde On Blonde.

Där sjunger Dylan:

But Mona Lisa musta had the highway blues
You can tell by the way she smiles

Det här var ju den tiden då hans texter var sprängfyllda med bibliska och kulturella referenser, då symboliken ibland gick i kors och då han roade sig med att byta berättarperspektiv i var och varannan vers.

Ja, jag vill sträcka mig så långt som att det var en annan Dylan då.

Ett underbarn, där lyriken flödade hämningslöst och experimentellt.

17 år senare har vi en Bob Dylan som letar efter en modern producent för att han menar att tekniken sprungit ifrån honom.

Han väljer Mark Knopfler, låt vara en musiker som ska ha lyssnat på Blonde On Blonde en miljon gånger, men också en rätt tråkig perfektionist som han inte gärna skulle plocka in före Robbie Robertson.

Så när Dylan sjunger :

But it’s like I’m stuck inside a painting
That’s hanging in the Louvre,
My throat start to tickle and my nose itches
But I know that I can’t move

Ja, då är det en Dylan som passerat de 40, en Dylan som, sedan sist, hunnit gifta sig och skilja sig och bli pappa till fyra barn och gå in i och ut ur Born Again Christianity.

Det gör honom inte nödvändigtvis till en klumpig och övertydlig musiker eller textförfattare, han är bara i en annan fas av sitt liv.

Och vi ska inte glömma att han skrev Jokerman, på samma platta. Och att det närmast var en tillfällighet att Blind Willie McTell inte hamnade på Infidels.

Jag är i alla fall rätt förtjust i den här banala lilla kärlekssången, inte minst för att den utgör den sista delen i en sorts trilogi, som inleddes med två andra avslutningsspår på samma tema, nämligen I’ll Be Your Baby Tonight och Tonight I’ll Be Staying Here With You.