Spridda tankar efter femtio

Det är den 10:e augusti och det känns som nyårsdagen. Sommaren och semestern är över, det är bokslut. Det är början på något nytt och alla möjligheter ligger åter igen öppna. Framför oss.

Det är då det blir som i den här essän jag läste i DN häromdagen. Om kampen mellan det långsiktiga och kortsiktiga jaget.

Under sommaren har jag börjat spela golf på allvar. Ja, så pass att jag fått ”körkort”, i det att jag den 3:e juli erövrade Officiellt Handicap 36. Vilket innebär att jag nu är en ”riktig golfare” som får spela på varenda golfbana i hela världen, om jag nu skulle vilja och hinna det. Några veckor  senare gjorde jag min första birdie och på det hela taget tror jag aldrig jag stött på ett sådant knark som golf. Så fort jag är på väg därifrån (jag har sju minuter med bil till Bedinge GK) vill jag vända och köra dit igen. Oavsett om det gått bra eller dåligt.

Allt detta golfande har gett den intressanta sidoeffekten att jag tappat kilon i sommar. Inte många, men en 3-4 stycken i alla fall. Trots att jag ätit och druckit det jag velat, trots att det är sommar – då det i regel brukar gå åt andra hållet med viktkurvan.

Därför, denna nyårsdag den 10 augusti, var det inte det minsta svårt att ge sig ut och gå sju kilometer i blixtrande raskt tempo. En styv timme, drypande svettig, men inte vare sig andfådd eller trött.

Under promenaden började alla möjliga ”nyårslöften” bubbla i skallen. Jag började formulera allt det jag tycker om, allt det jag vill ha, det som gör mig lycklig.

Från min hustru ner till ett glas gott rödvin.

Jag funderade också på hur det varit i sommar, hur jag hunnit med att spela så mycket golf som jag gjort. Var kom tiden ifrån? Och vad gjorde jag innan på den tiden? Vad gjorde jag innan jag började spela golf?

Jag mindes dåligt.

Men jag kom ihåg sommaren då jag såg till att få saker och ting ur vagnen, för att sen hinna ner till golfbanan. Och hur jag, när jag sen kom igen, fick ge järnet med allt det jag var tvungen att hinna med.

Vilket ledde mig till övertygelsen att ju mer man gör, desto mer hinner man med. På samma sätt som att man aldrig är så ineffektiv när man har lite att göra.

Jag ska alltså gå upp tidigt om morgnarna, jag ska antingen spela golf eller gå en promenad, jag ska jobba koncentrerat, jag ska fejsbooka effektivt, jag ska äta var tredje timme, jag ska inte dra mig för att ta en middagslur, jag ska blogga och jag ska inte se bloggandet som en belastning, som något jag måste hinna med för att det är kul. Inte för att döva ett dåligt samvete.

Jag ska helt enkelt lyckas med konstnumret att öka tempot och samtidigt uppleva känslan av att jag tar det hur lugnt som helst, eftersom jag hinner med mer än förr. Vilket i förlängningen ska leda till mindre stress.

När jag intervjuade Anna-Lena Brundin till senaste numret av Magasinet Skåne (som jag ju är redaktör för) pratade hon sig varm för att vi alla måste bli bättre på att skita i det vi måste göra, för att i stället hinna med det som är viktigt. Jag tror det är sånt som kommer i vår ålder. Både jag och Anna-Lena har nyligen fyllt femtio. Inte för att jag känner vinden blåsa kallt och snålt i nacken, men med ålderns rätt måste lusten få styra mer än plikten.

Det är där jag är nu. Det nya året är lustens år. Och, med risk för att låta nykär, så här fjorton år in i relationen: i det sammanhanget spelar min hustru åter huvudrollen. Igår kväll gick vi till exempel nio hål på golfbanan. Det var hur roligt som helst. Det hade ingen av oss kunnat drömma om att vi skulle göra, för – bara ett år sen.

Nyligen bortgångne Willy DeVille sjöng ju om hur the power of a woman’s love, can change a man.

Det gäller fortfarande för mig. I synnerhet efter femtio.