Finns det lite stolthet kvar finns det alltid hopp om bättring

Jag låter Pugh Rogefeldt, som eventuellt fortfarande gjort den bästa svenska liveplattan med sin »Ett steg till« från 1974, sätta rubriken till det här lilla inlägget.

När jag nu gick in på bloggen (ja, det var ett tag sedan) för att skriva nästa inlägg, så upptäckte jag att det låg tre icke modererade kommentarer här.

Alltså tre kommentarer som inte hade godkänts av administratören (jag känner den killen, lovar att snacka med honom) och därmed inte publicerats.

Jag skämdes en smula.

Det må vara hänt att jag inte har tid att skriva lika mycket inlägg, men jag ska banne mig ha tid att publicera kommentarer.

Tusen blommor till er som fick vänta.

Jag ska alltså skärpa mig, eller som Pugh skulle ha sagt:

Finns det lite stolthet kvar finns det alltid hopp om bättring.