Och bara en kvart senare ramlar jag över det här inslaget via en vän på Facebook.

På fyra och en halv minut smular Anders S Nilsson sönder mitt och alla andras inlägg i samma anda.

På fyra och en halv minut levererar Anders S Nilsson en grundkurs i konsten att förminska en kvinna.

På fyra och en halv minut ger två meter och två centimeter långe jävla Anders S Nilsson alla konservativa och rabiata feminister ammunition för minst ett år framåt. Nu kan de fortsätta reducera alla män till ett ”manssamhälle”, utan att ta det minsta hänsyn till att Vi Äro Tusenden som står på samma barrikad och slåss för samma värden.

På fyra och en halv jävla minut lyckas Anders S Nilsson förvandla ”oss” till den struktur som vi vill frigöra oss ifrån.

Och som han gör det. Med en arrogans och mediamakt som är så vidrig att den borde vara en parodi i det pajasprogram  (Parlamentet) som han företräder.

Jag blir så in i helvetes förbannad, så besviken, inte bara för att det som Lina Thomsgaard (hon klarar sig annars lysande) gör är en väldigt bra sak (och lysande anarkistisk, helt formad ur  sociala mediastrukturer) utan mest för det han förstör.

Så onödigt. Så dumt. Så sorgligt.

Men det finns tillfällen då pendeln slår tillbaka. Lite för ofta för att det ska kännas helt bra. Senast idag, i Sydsvenskan, i den här artikeln. Här hamras en tes in, blir grunden för rubriken och fortsätter ut på första sidan av dagens tidning. En kvinna intervjuas av en annan kvinna, ett antagande görs, båda nickar okritiskt, oreflekterande, och allt sätts på pränt.

Vänta nu. Så klart har detta hänt mellan man och man också, tro inte att jag inte vet det och tro inte att jag inte retar mig.

Men eftersom ämnet här är feministiskt, så är det än viktigare att det blir rätt.

Regissören Sara Cronberg drar alltså slutsatsen att hon som god mor förväntas vara hemma hos sina barn. Underförstått är detta en samhällssyn, underförstått är detta något som den manliga delen av samhället cementerat. Det så kallade manssamhället. Slutsatsen av detta blir att män är dubbla skurkar, eftersom regissörsyrket dessutom varit mansdominerat i så många år.

Men stanna nu upp här. Vad är det egentligen som ifrågasätts och av vem?

Jo, den som citeras är en barnmorska. Och inbilla mig inget annat än att hon är kvinna. Det är hon som säger: Vem tar barnet? Och både journalisten och Sara Cronberg (vad jag förstår) utgår från att det är Sara, som kvinna, som hamnar i offerposition här. Det är hon som förväntas vara hemma, men inte är det. Det är alltså hon som är dålig.

Detta är det kvinnliga (feministiska) tolkningsföreträdet. Men jag läser det inte så. Det jag ser är en man som underkänns av kvinnosamhället. En man som de inte förväntar sig kunna ta hand om familjens barn. Det är denna sexistiska bedömning, från bland annat barnmorskans mun, som ligger till grund för rubriken till både artikeln och förstasidan.

Rubriken borde alltså snarare ha varit: En pappa förväntas inte kunna ta hand om sina barn.

Men en sådan rubrik skulle aldrig sättas på en sida som denna. Under vinjetten ”Inpå livet”, med ”mjukare” och ”känsligare” frågor, skrivs oftast  av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Och där ligger tolkningsföreträdet.

Jag vill med detta inte gå i clinch, jag vill inte kriga. Men jag vill passa på att resa ett varnande finger för alla dessa cementerade uppfattningar kring ”manssamhället”. Vi kommer aldrig att nå någon framgång i någon kamp för jämställdhet om konservativa feministiska krafter låter bli att ställa kritiska frågor i de egna leden och fortsätter att upprepa ”gamla sanningar”.

Själv tycker jag inte  det är ett dugg mer märkligt när Sara Cronberg åker iväg på regissörsuppdrag än om hennes man skulle gjort det. Och ge mig några timmar ska jag skramla ihop en rejäl skock med andra män som delar denna min uppfattning. Det enda jag reagerar på (och det hör egentligen inte hit) är att man väljer sådana yrken, som gör att man är borta från varandra så mycket. Sara Cronberg och hennes man alltså. Jag skulle inte vilja jobba så. Inte min hustru heller. Jag tror på kvantitet före kvalitet när det gäller umgänge. Med maken/makan såväl som med barnen.

Men med argument som dessa kommer man ingen vart med feminister. De viftar bort en och säger men det här är ju inte privat, detta är en struktur.

Då undrar jag: Hur många män krävs det då att jag ska skramla ihop för att den där strukturen ska bli bräcklig? För att vi ska bedömas som representativa. Och trovärdiga. Bara på ett ungefär?

Från min utkikspunkt ser jag nämligen en hel drös av oss som inte ser någon skillnad på mannen och kvinnan i frågor som dessa. Jag ser inte ”strukturen”.

Var är den? Och vem är det som håller den mest vid liv?

Jag observerar så klart andra strukturer, som att Kommunal fortfarande ligger några tusen under Metall i löneligan. (Och en bit under dem ligger jag). Men med tanke på att LO:s ordförande sedan tio år är en kvinna, kan man i alla fall inte slentrianmässigt prata om att facket är mansdominerat.

Vad jag vill, åter igen, är inte att gå i clinch. Det är helt verkningslöst. Jag tror inte på ett krig mellan könen. Och jag kan (som sagt) trumma ihop hur många fotbollslag män ni vill som står för exakt samma hållning.

Vi finns. Och vi är förbaskat många. Vi är en kanske rentav en egen struktur.

Vi vill ha peace, love and understanding mellan män och kvinnor.

Och vi vill ha det nu.

Jag skulle också kunna inleda den här texten med att erkänna att jag inte skriver så ofta på den här bloggen. Det är nämligen ingen lögn. Det är snarare alldeles sant. Och det beror dels på att jag har ett jobb att sköta och dels på att jag är med på En Annan Blogg, som vi just nu har en härlig fart på.

Då kan det bli så att det inte skrivs så mycket här, och att det som skrivs dessutom inte är alldeles sant.

Därför tänkte jag nu helga detta tillfälle med att göra ett avsteg. Det här är nämligen en alldeles sann historia.

Det är som så att jag har en prenumeration på magasinet Café. Den kommer alltså i min brevlåda. Och eftersom posten brukar landa strax före lunch här i Beddinge, så händer det att jag sitter och läser Café på min lunch. Det blir lätt så.

Idag var en sådan dag. Så till min ärtsoppa (jo, jag vet att det är fredag, men jag bor faktiskt på landet) tog jag fram tidningen och gjorde som vanligt – jag bläddrade fram till de sidor där Jonas Cramby skriver.

Jag känner inte Jonas. Inte alls. Jag vet att han är ihop med en gammal bekant til mig från Malmö och jag läst honom genom åren. Men det är först på senare tid  som jag  börjat läsa honom mer troget.

Jonas har helt enkelt gått och blivit något en favoritskribent. Inte för att han skriver några långa, litterära texter som skulle platsa i Offside eller Filter. Det är inte Jonas grej. Vad jag vet. Utan för att Jonas är rolig. Han är förbaskat rolig.

Och om det är något som är bristvara i svenska tidningar och magasin är det de som skriver riktigt roligt. Det finns Benke. Det finns Johan Croneman. Och så finns det Jonas Cramby.

I det nya numret av Café försöker han dela upp den svenske mannen i de två kategorierna hipsters eller hockeyrövar. Det låter inte särskilt sofistikerat, och är kanske inte det heller. Men mitt i allt det drastiska och roliga blir Jonas Cramby dessutom så där sentimental som bara vi män kan bli.

Innan dess berättar han om sin kompis Henrik från Västergötland (där Jonas växte upp), en gammal polare som är sinnebilden av en hockeyröv. En som har ett hem som ser ut att vara inrett av ”en 90-årig schizofren, lesbisk kvinna”, det vill säga med ”sammetssoffa med virkade kuddar, vitrinskåp, repigt glasbord, fondvägg, en enorm (och väldigt dammig) Bose-anläggning från 1992 samt planscher föreställande Natascha Peyre på insidan av garderobsdörren”.

Jonas överdriver inte. Inte mycket, i alla fall. Som sagt. Jag bor på landet. Jag har sett.

Hans poäng är att han själv tillhör den grupp som flydde landet för att hellre bli hipster än hockeyröv. Men att det eventuellt beklagliga är att han hade fel. Eller, i alla fall, att det nu visar sig att den manstyp som alla kvinnorna i Ensam mamma söker är ute efter, är just den där killen med den tjugo år gamla Bose-anläggningen.

Hockeyröven är helt enkelt, nationellt sett, mer populär än hipstern.

So far, so good. Det hade varit en okej Cramby-text, inte hans bästa. Men precis lagom rolig och drastiskt formulerad och rentav perfekt till en skål ärtsoppa här på landet.

Men Jonas är inte klar. Han återvänder nämligen till den där Henrik. Den gamle kompisen från Västergötland. Han har en sak till att berätta.

Och det är då den här krönikan faktiskt växer till något som skulle kunna kallas för novell. För inte bara lyfter han den lättsamma berättelsen en dimension till. I textens allra sista mening lyckas han dessutom klämma ur mig en liten tår.

Han har sparat den repliken till allra sist. För han vet precis vilken effekt den kommer att få. Jag tror sånt kallas kirurgisk precision.

Och dessutom: Han var vett att sluta texten. Exakt där.

»Kan vi inte göra såna där picklade grönsaker igen?«

När han ska ha mellanmål väljer han ofta att äta frukt. Vi tror detta har sitt ursprung i när han var nio månader och vi var i Thailand. Han öppnade med en öroninflammation, kämpade i övrigt med värmen och ville helt enkelt inte äta. Men han slog nytt världsrekord i intag av mangojuice.

I alla fall i klassen nio månader gamla svenska pojkar på besök i Thailand.

En gång när vi bodde över på Oldsbergs hotell Baldersnäs i Dalsland, knallade sonen in i köket vid frukosten på morgonen. Typ 6 år gammal:

»Jo, jag undrar, har ni guavajuice?«

Varje dag när jag hämtar honom på Fritids är den första frågan: »Vad ska vi äta ikväll?«

Och det är alltså inte för att han oroar sig för att det ska bli något han inte tycker om, utan för att han längtar. Han fantiserar. Han kan fullständigt hallucinera om mat. När vi är och handlar på Perssons Livs i Klagstorp plockar han alltid ett recept från racket som sitter på väggen invid delikatessdisken.

»Kan vi inte äta helgkalkon ikväll, pappa?«

Jag är övertygad om att han drömmer om mat. För när jag väcker honom om morgnarna, då han är på gränsen till medvetslös, kommer oftast svaret på frågan innan jag ställt den. Som en »rösten från andra sidan« kraxar han:

»Kaviar…«.

Frågan är alltså vad han vill ha på sin smörgås som jag går ner och fixar efter väckningen.

Eftersom han är så förtjust, kan han bli närmast komiskt specifik i sina beställningar.

»Smör och prrrrästost«.

Jo, han drillar på sina r. Han gillar att smaka på ord. Älskar inte bara mat. Språk också.

Och har förälskat sig i just prästosten.

I morse när jag frågade honom, tvekade han inte heller. Först dubbelkollade han att mina brötchen, som jag bakade igår, fanns kvar. Och sen sa han:

»Majonnäs med gurka. Och vitpeppar«.

Den växer och frodas, och uppenbarligen tjänar ägaren ”pengar” eller om det är poäng.

Det går i alla fall att köpa saker till den lille Tamagotchin.

Så att han blir ännu gladare och växer ännu mer.

I morse ropade sonen:

- Mamma, vad betyder wig?

- Det betyder väl peruk…

- Åh! Varför köpte jag det!?

Mitt i samtalet kom hon att referera till Alex Schulman, som häromdagen skrev att han inte förstår sig på all glädje, allt skålande, allt pussande och kramande på nyårsafton.
Själv får han bara ångest och tänker att han nu är ett år närmare döden.

Jag förstår precis vad han pratar om. Jag kan lida av jordens hypokondri och sedan jag passerat de femtio tas givetvis varenda krämpa som intäkt för att slutet är nära. Eller i alla fall närmare. Vi är i den terminala fasen, som en god vän (fem år äldre än jag) brukar skämta bort sin ångest.

Men det är inte hela sanningen. För samtidigt har jag en helt annan drivkraft, i det att jag alltid är obotligt optimistisk, tills motsatsen bevisats. Och det är motgångarna som gör mig som mest kreativ. Jag är i gengäld aldrig så lat som när det saknas deadlines eller när allting flyter på alldeles för enkelt.

Livet ska vara lite jobbigt, det är faktiskt sant som man säger, att draken lyfter bäst i motvind.

Därför tror jag att min hypokondri och min panik inför döden har samma funktion som de professionella motgångarna kan ha.

Ur rädslan föds optimismen.

Det var i alla fall så långt jag kunde gå i en djupsinnig turn-of -the-decade-analys, när vi rullade hem från den där middagen i Höllviken igår.

Jag har ägnat några timmar av min nyårsafton åt att skriva brev, läsa bloggar, ta del av olika summeringar av år och årtionden.

Isobel skrev som vanligt både klokt, ärligt och angeläget.

Eric rafsade ihop ett rörigt 00-tal till något som slutade i klaraste dur.

Mymlan skrev om en jävla resa som hon vågade göra under 2009.

Själv har jag blivit mest stressad av alla dessa återblickar på ett helt decennium. Det är ju ett skrämmande effektivt sätt att bli påmind om att man inte bara blivit ett år äldre, utan faktiskt hela tio år.

Och fort gick det.

När jag gick in i det här decenniet var jag bara 41 år.

Men gick det egentligen så fort?

Jag ska inte ge mig på den fulla exposén, som sagt, det framkallar för mycket av de där schulmanska känslorna. Men om jag bara vänder mig om och kastar en enda blick tillbaka till slutet av 1999 så var det ju faktiskt då jag och min kära hustru firade julen nere på Teneriffa. Och jag minns en bild jag tog på henne på en väg, när vulkanen Teide. En bild där hon stod på sidan, liksom längs den vita mittlinjen. Kameravinkeln gjorde att hon stod på ena sidan mittlinjen och den putande magen, där det låg ett litet gossebarn, i 15-16:e veckan någonting, den sköt ut på den andra sidan av den vita linjen.

Vi hade ju några år då vi hade fyra barn varannan vecka, och inga barn alls den andra veckan. Full frihet att göra vad vi ville, det blev en del spontana resor och utflykter under de där åren.

Men i friheten började snart en tomhet växa sig allt tydligare. Vi ville ha ett gemensamt barn. De fyra vi hade varannan vecka kom ju från två tidigare förhållande. Mina två barn, som idag är 25 och 23 år gamla. Och hustruns barn, som idag är 17 och 15.

Kärleken ville ha barn.

Tre dagar före midsommarafton, det första året på det nya seklet, föddes vår lille son. Och med honom föddes också en tidigare helt främmande längtan om att lämna Malmö och flytta ut på landet. Det är väl det som mitt 00-tal handlat om. Om det nya, goda livet på den skånska landsbygden, där den lille grabben fått växa upp och nu plötsligt går i tredje klass. Självklart törs jag inte tänka på att han, när det kommande decenniet är över, går sista året på gymnasiet och är på väg att flytta ut. Än mindre att jag då bör ha passerat sextio-strecket, om inget oförutsett inträffat innan dess.

Kanske är det vad livet allt mer handlar om, när man kommit upp i den här åldern, att röra sig framåt ett steg i taget.

En golfrunda i taget.

En artikel i taget.

En öl, ett glas vin i taget.

Jag tror plötsligt  jag vet vad 2010 ska heta.

Det ska vara njutningens år.

Och därmed kan nyårsfesten få börja…

Jag såg att det snöade över bloggsidan. Blev glad. Mindes att det var en inställning som Halvar lärde mig i fjol.

Nu minns jag längre inte hur, och det spelar mindre roll. När man passerat femtio börjar vissa saker, tack och lov, spela mindre roll.

Gröten står på eftervärme här hemma i Beddinge, skinkan småputtrar på spisen; så fort den lyfts ut och jag slitit av svålen och griljerat den, så är det dags att rulla köttbullar.

En liten skvätt av min egen Söderslätts-snaps lär nog gå ner under vägs.

Hur i hela världen jag hade tänkt hinna med och jobba idag också, det övergår mitt förstånd.

Medan jag står och sneglar på skinkan, förresten, läser jag en intervju i DN, som publicerades för några veckor sedan, med Nick Hornby. Inser att hans nya Juliet, Naked är en bok exakt i min smak. Medelålders och melankolisk. Det blir nog inte bättre än så.

Tidigare i morse var jag på Perssons Livs här i Klagstorp, byn fem kilometer bort, med vår närmaste affär. En butik i tredje generationen som givetvis inte har allt, men som bland annat har en förträfflig delikatessdisk, som går för fullt nu i juletider. Perssons Livs är den sista överlevande butiken i Klagstorp. På senare år har förstås Pizzeria Tavolino öppnat. Men av det ursrungliga, tänker jag. För bara 20 år sedan fanns det ett drygt dussin affärer i den lilla byn. Ja, det fanns till och med ett hotell. Men det stängde nog ännu tidigare.

Så småningom, när tiden hinner ikapp mig, ska jag förhoppningsvis berätta mer om det här på en ny hemsida, om denna min hemby och hemtrakt. Tids nog så.

Jag och 9-årige sonen var i alla fall och handlade på Perssons i morse. Det var några små prylar vi hade glömt. I affären satt, dagen till ära, en liten kille och spelade el-piano. Han heter Anton och vi har sett honom spela på ett flertal skolavslutningar tidigare. Det första man slås av är att allt han spelar gör han utan noter. Men det har sin förklaring. Anton är gravt synskadad. Ändå finns det inte en unge i den här socknen som spelar så flyhänt som han. Hans fingersättning är en fröjd för ögonen.

Idag satt han där på Perssons och blandade klassiska stycken med låtar av sin senaste favorit, Povel Ramel. Han sjöng Far, jag kan inte få  upp min kokosnöt med späd och gäll gossröst, så det stod härliga till. Min son, som mindes honom från tiden på skolan, stampade takten och sa något om att Anton hade haft assistent på den tiden. På en 9-årings gullga vis sa han: ”Det var något som var fel med honom, men jag minns inte vad”. Nej, han visste inte exakt varför, och det var inget konstigt med det.

Det är bara en av alla egenskaper jag älskar högt hos min son. Han är underbart odömande.  Men under tiden som sonen stampade takten stod jag själv och funderade på att om den här killen hade suttit och gastat Povel med sitt elpiano på Konsum vid Folkets Park i Malmö så hade han antagligen blivit utskrattad av sina jämnåriga. Han hade varit chanslös.

Men här, på landet, där de flesta människor finner och får sin plats, här möts han med vänliga blickar. Förbipasserande lägger pengar till Radiohjälpen, som han samlar in för. Alla vet vem han är. Det är ju Anton. Det är en av mina bästa erfarenheter efter att ha bott på landet i åtta år. Den positiva sociala kontrollen. Att alla känner alla.

Igår, ett annat exempel.

Skolbussen, som min son åkte med, körde av den isiga grusvägen på vägen till skolan. När vi kom till skolavslutningen (också på morgonen) gick alla barnen in i kyrkan. På gåsarad. Hela tredje klass kom, men inte vår son. Min hustru fick något moderligt, oroligt i blicken. Jag tycker om den sidan hos henne. Ganska snart fick vi reda på vad som hänt, och att busschauffören gått till närmaste gård. Där bodde en flicka i min sons klass, med föräldrar som givetvis kändes chauffören, och vice versa. Mannen på gården tog sin egen traktor och slog en signal till bonden på nästa gård (bussen satt ordenligt fast). Tillsammans drog de till slut upp bussen. Parallellt körde kvinnan på gården barnen i bussen, i två omgångar, till kyrkan. Och till slut kunde skolavslutningen börja. Prästen såg givetvis till att vi fick vänta en stund, till dess att alla hade anlänt.

Jag skulle kunna fortsätta hela dagen och berätta sådana här små minnen, som kanske låter betydelselösa i mångas öron, men i gengäld igenkännande för fler som bor på landet. Ni som tvekar, ni får gärna tycka att jag glorifierar, ni får gärna påstå att jag glömmer bort andra sidor av lantligheten. Ni får gärna konservera era fördomar. Ni är fria att tycka det. Men just i detta  nu, när snön fortfarande ligger kvar på åkern utanför fönsterna, när sista planeringen gjorts med grannen som ska tomta i morgon, när skinkan fyller hela huset med sin doft, då får jag något lätt religiöst i blicken och föredrar följaktligen att besjunga det goda livet på landet i renaste dur.

God Jul & Gott Nytt År!

Disciplinnämnden drar ner brallorna på sig själva, utan hjälp.

Men när jag läser Sveriges kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har sagt att hon inte tycker om ordet kultur – då är det dags att sluta att skratta.

Då vill jag travestera Hermann Göring och säga något om att osäkra min revolver.

Fast då inte för att jag hör ordet kultur, utan snarare för att jag hör kulturministern.

Hon är ju högste politiske ansvarige för den svenska kulturpolitiken: ska någon omhulda, värna, skydda – hylla! -  hela det samlade kulturbegreppet så är det just hon.

Istället säger människan:

»Det leder tankarna till symfoniorkestrar och sådan som alla kanske inte är intresserade av.«

Det är väl inget nytt att inte alla är intresserade av allt? Och skulle nu plötsligt själva defintionen av kultur vara »något som alla är intresserade av«?

Vår kulturminister tycker att om man istället börjar prata om bibliotek, kulturskolor och konsthallar så att kulturen bli en valfråga.

Här skulle jag kunna säga något om att jag saknar sossarna och en riktig kulturminister, men det vet vi ju alla (i alla fall vi som bott i Malmö under de mörka åren) att det inte är en garanti.

Sossarna skickade iväg varenda teatergrupp med originaltet till andra städer (Skånska Teatern till Landskrona, Tidningsteatern till Stockholm, Oktober till Södertälje).

Den ende malmöitiske kulturminister som spänt mellan högt och lågt och som ständigt syntes ute på allt från operetter till svartklubbar var Johan Bengt-Påhlsson.

Som ju är moderat.

Men också en förbaskat trevlig, nyfiken och klok människa.

Kulturministern är inte ensam om att oroa sig för kulturen. Hennes paranoide regeringskollega Göran Hägglund försöker samtidigt ta poäng genom att måla upp en för honom fullt synlig kulturelit till en folkets fiende.

De flesta av oss inser att Hägglund hallucinerar, när han talar om »verklighetens folk«, och i själva verket bara är i desperat behov av att komma över fyraprocentspärren.

Men så går det när politikerna närmar sig kulturen, det blir lätt väldigt fel.

Precis som tidningarnas ledarsidor gör de bäst i att hålla sig på armlängds avstånd.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri har sagt:

»Kulturjournalistiken vågar dra ner tempot lite och gå djupare. Vill man förstå vår värld är det kultursidorna man ska vända sig till.«

Precis så. Kulturen ska inte vara en utsmyckning, absolut inte en valfråga.

Den ska hjälpa oss att förstå vår värld, förstå vad det innebär att vara människa.

Just därför ska politikerna sluta tafsa på den.

När jag nu gick in på bloggen (ja, det var ett tag sedan) för att skriva nästa inlägg, så upptäckte jag att det låg tre icke modererade kommentarer här.

Alltså tre kommentarer som inte hade godkänts av administratören (jag känner den killen, lovar att snacka med honom) och därmed inte publicerats.

Jag skämdes en smula.

Det må vara hänt att jag inte har tid att skriva lika mycket inlägg, men jag ska banne mig ha tid att publicera kommentarer.

Tusen blommor till er som fick vänta.

Jag ska alltså skärpa mig, eller som Pugh skulle ha sagt:

Finns det lite stolthet kvar finns det alltid hopp om bättring.

Jag funderade dock aldrig på att titta på den här heller. Aldrig kunde jag väl ana att programmet, och i synnerhet Paul Ankas frispråkiga skånska fru, skulle bli en sådan snackis, ja ”talk of the nation” en vecka i september i Sverige.

(Sannolikt fabricerad) debattartikel på Newsmill, tonvis med inlägg på maillistor, Facebook och Twitter, för att inte tala om alla bloggar.

Och här är en till.

Men varför är det någon som överhuvudtaget bryr sig om vad hon säger? Vad är det för hisnande med att hon står upp i TV och säger en massa pantade saker? Det gör ju folk varje dag. Är feministerna oroliga att Anna Anka, med sina värderingar, ska värva osäkra tonårsflickor till det nya Avsugningspartiet?

Hon är ju dessutom rolig, låt vara ofrivilligt. Varför nöjer vi oss inte med att skratta?

Kom igen: finns det överhuvudtaget någonting i Anna Ankas framträdande som antyder annat än att hon är en ganska korkad kvinna med gammeldags värderingar, en lycksökerska (de gifte sig förra sommaren) som mot alla odds haft turen att hamna i Hollywood och fått gifta sig rikt?

Är det möjligen så att en del av alla dessa arga män i media är avundsjuka för att de inte har någon som suger av dem varje morgon så att de sköter sig på jobbet? Och är det möjligen så att några av alla dessa kvinnor som skriker i falsett innerst inne skulle vilja leva ett obetänksamt lyxliv, även de?

Mycket tyder på det. En lavin av reaktioner, som den Anna Anka väckt, kommer inte i rörelse utan att någon känner sig hotad.

Och det är ju roande, att de mest banala, de mest primitiva åsiker, uttalade på en TV-kanal som inte exakt gjort sig känd för att vara de eleganta nyansernas språkrör, blottlägger en problematik vi möjligen inte kände till.

Det jävliga är att det ger vid handen att vi behöver flera sådana ”dokumentärer”.