Hoppa till innehåll

Mannens bästa ålder

januari 24, 2008

Min gode vän Johan Croneman, trogen referens i denna blogg, skrev en gång att mannens bästa ålder är femårsåldern. Efter det går det bara utför.

(Apropå att Johan ofta dyker upp som referens: jag inte ens vet om han läst den här bloggen. Johan är nämligen lite enkelspårig i sin kulturkonsumtion, när jag en gång för länge sedan tittade igenom hans skivsamling, bestod den till 90 procent av talskivor. Mycket Hasse & Tage och mycket Monty Python.)

I alla fall. När han skrev det där om mannen som femåring (syftande på sin egen bonus-son, vill jag minnas) så nickade jag instämmande. Min yngste son var väl i den trakten just då, kan jag tänka.

Men idag vet jag att Johan hade fel. Ty mannens bästa ålder är i sjuårsåldern. Den egna sonen är nämligen där nu och det går inte en dag utan att jag högt eller tyst säger: ”Kan vi inte bara stoppa tiden, kan han inte alltid få vara så här klok, så söt, så ofördärvad?”

Som när han ligger på köksgolvet och kör fram och tillbaka med två skitfula gubbar med vattenskalle, som han puttar en liten boll mellan. Enklast möjliga lek som han direktrefererar; gubbarna kan vara Torres, Messi, Kaká, Zlatan, Drogba. Han kan ligga där i timmar. Och jag vill att det ska vara för evigt.

Helt utan påverkan (givetvis) har han alltså utvecklats till en grym fotbollsnörd. Alla timmar han lagt ner vid FIFA 08, den senaste julklappen, har inte direkt försämrat hans kunskaper i ämnet.

Senast i morse, när vi stod vid busshållplatsen, visade han upp en sådan sida som man inte vill vara utan en enda dag. Jag småpratade med en av grannfruarna, som också oftast står där med sin dotter. Vi pratade om vädret, vi saknade den vindstilla frosten igår morse, som snabbt hade gått över i regn och blåst.

Sjuåringen bryter in och säger: ”Då var det bättre på TV i förrgår”.

”Jaså”, sa grannfrun, lite förvånat, ”var det snö då”?

”Näää”, sa min sjuåring: ”Det var Tottenham som äntligen slog Arsenal…”.

Och sen fortsatte han, utan att andas: ”…för förra gången när dom möttes fick ju Arsenal ett skitmål sa pappa ett mål där bollen studsade så Arsenal kunde brösta bollen förbi Robinson i målet…”

(Jag stod stum, nändes inte rätta honom och säga att det faktiskt är Radek Cerny som stått de senaste veckorna).

”…men i förrgår, då sköt Berbatov i stolpen, men Keane gjorde mål, och Malbranque, så nu ska dom spela final mot Chelsea”.

Förmodligen hade han fortsatt med att spekulera i den matchens utgång. Vi pratade nämligen om det vid frukosten och han trodde att Chelsea skulle vinna. Jag argumenterade förstås emot. Men skolbussen kom, som en räddning för grannfrun, som även hon var mållös, sannolikt av helt andra skäl än jag.

Det sista han sa, innan han gick på bussen, var att han ville att jag skulle vara Tottenham och han Chelsea när vi skulle spela FIFA 08 ikväll.

Jag sa inte emot. Man säger inte gärna emot en så ung man i sin bästa ålder.

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. januari 24, 2008 8:41 f m

    Och drar jag bara bort knappt 50 så är jag också sju, och jag håller med, det är en bra ålder.
    En bra ålder för Fifa 08. Och hockeyspel.

  2. Weman permalink*
    januari 24, 2008 8:44 f m

    När jag var sju var det nog lite Tjuren Ferdinand över mig. Jag minns hur jag satt i trappan på Borgeby skola och höll Susanne Falck i handen. De andra killarna i klassen var ute och jagade och slog på varandra på rasten. Och där satt jag och Susanne och jag sa att vi var Romeo och Julia, var jag nu fick det ifrån.

  3. Carlo permalink
    januari 24, 2008 8:58 f m

    Den matchen borde naturligtvis varit barnförbjuden. Va gör han uppe så sent?
    Mats! Du vill väl ändå inte att den käre lille pågens framtida fotbollsliv skall bli en tragisk golgatavandring?
    Et liv i skuggan av Islingtons glans.
    En dag när han är 70 säger han med tårfyllda ögon till sina barnbarn ” När jag var sju år slog Tottenham självaste Arsenal med 5-1.
    Ingen av kommer att tro honom. Det kommer att framstå som lika osannolikt som ett kärnkraftshaveri i Harrisburg
    Nej Mats! Svälj nu den faderliga stoltheten och låt pågen konvertera till ett lyckligt och riktigt liv. Än är han formbar. Kanske farbror Carlo kan göra en välgörenhetsinsats?

    Men han är väl ändå MFF:are? Så framtiden ser trots allt ljus ut.

    Pe. Vet inte hur man skickar en smiley, men den skulle ha en liten glimt i ögonvrån.

  4. Weman permalink*
    januari 24, 2008 9:32 f m

    Du behöver inte vara orolig. Han sov. Fast han gjorde det motvilligt. Han låg i sängen och höll sig vaken till halvlek. Då gick jag upp och gav lägesrapport. Jag ska spela in en reprissändning nu i eftermiddag till honom.
    Ja, självfallet är han MFF:are och det lär han alltid vara. Däremot kan jag inte garantera att han alltid kommer att vara Spurs-supporter. Han får ständigt nya favoriter via FIFA 08. Senast är det Milan Baros i Lyon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: