Skip to content

En gyllene vänsterfot har gått ur tiden

juni 22, 2008

Ingvar Svahn har lämnat oss. Jag läser det i dagens dödsannonser i Sydsvenskan. Jag ser att han fick uppleva sin 70-årsdag. Men att han dog i måndags, den 16 juni.

Begravningen sker inom familjen. Jag tänker att det är fullständigt logiskt. Ingvar Svahn var inte den som gjorde något väsen av sig under den tid han levde, varför skulle han göra det nu.

Oavsett hans lågmälda framtoning och, faktiskt, hans rätt dåliga självförtroende – två sidor som garanterat medverkade till att han bara fick göra 19 landskamper – så är Ingvar Svahn en av de mest sympatiska människor jag intervjuat. Trots sin svårt nedsatta hörsel (han hade hörslinga i hela huset och  var tvungen att läsa på mina läppar) så satt vi och pratade i över tre timmar. Och trots att han var given bland de 16 bästa MFF-spelarna (genom tiderna) som valdes ut att figurera i min bok ”Blått ett lag”, så sken det om och om igenom hur oerhört tacksam och förvånad han var över att få vara med.

Idag sörjer jag denna oerhört fina människa, men är samtidigt glad och tacksam över att fått lära känna honom och nöjd att han fick ett dokument efter sig, som en av de 16 i min bok.

Ingvar vann även Guldbollen, och det är just det avsnittet jag väljer att lyfta ur, som en hyllning till den bästa vänsterfot som dragit en himmelsblå tröja över sig (om man nu kan skriva så):

”När MFF hade plockat hem 1967 års guld vaknade även förbundskaptenen Orvar Bergmark till och gav Ingvar Svahn hans 15:e och 16:e landskamper i november 1967. Tidigare på året hade han inte spelat en enda landskamp. Utifrån det perspektivet var det logiskt att alla, inte minst Ingvar Svahn, trodde att landslagskaptenen Björn Nordqvist skulle få Guldbollen det året. När det knackade på dörren på Kulladalsgatan en novemberkväll, förvandlades Ingvar Svahn därför till den mest överraskade Guldbollsvinnaren genom tiderna. I telegrammet som Svahn sprättade upp, stod att han hade vunnit med röstsiffrorna 3–2.
Ingvar Svahn minns den kvällen som igår: ”Ja, jag blev överraskad. Vi vann visserligen allt vi kunde vinna det året. Men jag var en enkel spelare som var lite avig. Jag kunde tjuvstarta i rätt läge när vi spelade vägg. Och jag kunde slå tunnlar. Men jag kunde till exempel inte nicka. En gång under proffstiden i Belgien träffade jag Tom Turesson. Han sa: ’Du och jag, Ingvar, vi har något gemensamt.’ Jag sa: Du menar, vi kan inte nicka? ’Ja, inte bara det’, svarade Tom: ’Vi tar aldrig bollen från en motståndare.’ Och han hade rätt. Jag stötte aldrig bollen med höger ben heller. Så jag hade många brister – inte så konstigt att jag blev överraskad”
.

Annonser
One Comment leave one →
  1. mars 27, 2011 6:53 e m

    det var min morfar det, den bästa morfan ever!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: