Skip to content

Dagens Dylan # 28

januari 12, 2009

When you’re lost in the rain in Juarez
And it’s Eastertime too
And your gravity fails
And negativity don’t pull you through
Don’t put on any airs
When you’re down on Rue Morgue Avenue
They got some hungry women there
And they really make a mess outa you

Now if you see Saint Annie
Please tell her thanks a lot
I cannot move
My fingers are all in a knot
I don’t have the strength
To get up and take another shot
And my best friend, my doctor
Won’t even say what it is I’ve got

(Just Like Tom Thumb’s Blues, 1965)

Underbar liten sång, med skönt spikpiano, som ändå får finna sig i att ligga i skymundan på ett av världens bästa rockalbum. Inklämd, som den är, mellan huvudlederna Highway 61 och Desolation Row.

Berättaren slirar tillfälligt av från Highway 61 och rasar in i Mexiko, ner till Juarez, med Jack Kerouacs Desolation Angels under armen. Han möter fala kvinnor som Saint Annie och Sweet Melinda, och under den här påsken hinner han dessutom ta del av horor och helgon, sjukdomar och annat elände. Undra på att han i sista versen, med lättnad i bröstet, återvänder till New York City, för att han fått nog.

Det är inte bara Kerouacs ande som svävar här. I likhet med flera andra sånger från detta komplexa album strör Dylan generöst litterära referenser runt sig. Här i Just Like Tom Thumb’s Blues återfinns bilder från Malcolm Lowrys Under vulkanen, han lånar ett gatunamn från Edgar Allan Poes novell The Murders in The Rue Morgue. Och i huspoeten Arthur RimbaudMy Bohemian Life har Dylan uppenbarligen läst om hur Rimbaud benämner sig själv Tom Thumb in a daze.

Och inte nog med det. Den som kan sin Hank Williams noterar säkert att Dylan måste ha varit väldigt väl bekant med Williams Howlin’ at the moon.

Vilket inte, i något avseende, gör Just Like Tom Thumb’s Blues till en mindre rik sång. Snarare tvärtom.

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. januari 12, 2009 10:22 e m

    Jag lyfter ödmjukt på hatten åt Herr Wemans utsökta musiksmak!

  2. Weman permalink*
    januari 12, 2009 10:53 e m

    @Ola: Och jag lyfter blygsamt på kepsen för denna fina komplimang! 🙂

  3. januari 13, 2009 8:27 e m

    En riktig pärla…

  4. Weman permalink*
    januari 13, 2009 8:30 e m

    @Olof: Visst är den. Som sagt, illa klämd mellan två tungviktare. Men en underbar rövarhistoria, ett ljuvligt honkytonkpiano och ett par suveräna one-liners.

  5. januari 13, 2009 8:34 e m

    Jag har förgäves försökt hitta en länk till vad Paul Williams skrev om All along the watchtower. Men om du är intresserad så finns det en bok som heter Watching the river flow, men alla texter av Williams om Dylans musik.
    Jag rekommenderar den, Williams är oerhört kunnig i ämnet.

  6. Weman permalink*
    januari 13, 2009 8:37 e m

    @Olof: Synd. Det hade kunnat komma till användning snart 🙂
    Men jag tar istället tacksammast emot boktipset. Har ju stött på PW några gånger under den här resan med Dagens Dylan… 🙂

  7. maj 29, 2012 11:25 f m

    Dylan gjorde ju en tolkning av Hank Williams The Love That Faded på albumet The Lost Notebooks of Hank Williams. Ett album som är värt att lyssna på.
    Tack för ditt inlägg.

  8. Weman permalink*
    augusti 15, 2012 6:40 f m

    Tack själv! Avdelningen ”ovärderlig information” 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: