Hoppa till innehåll

Vila i frid, Antonio Durán

januari 12, 2009

Han hade huvudrollen under Malmö FF:s andra storhetstid. Den mellan 1964-71.

Den spanskfödde fotbollstränaren Antonio Durán är död.

Det är en man vars minne varje trogen MFF:are bör hedra och hylla.

Jag är förmodligen den siste som intervjuade Antonio Durán, vilket skedde över telefon för några år sedan, med anledning av mitt arbete med boken Blått ett lag.

Det ska sägas att en större del av intervjun gjordes med Antonios svenska hustru Ulla, i det att Antonio Durán, efter den hjärnblödning som så när höll på att ta hans liv, redan 1975, hade svårt att prata och ännu svårare att minnas.

Men humöret var gott, han berättade om de promenader han tog varje dag, i hemtrakterna i Österskär, där han och hustrun bodde.

För att hedra minnet av denne tuffe tränare, som tog Malmö FF till fyra guld (1965, 1967, 1970 och 1971) så publicerar jag här ett fragment ur kapitlet En för alla, alla för en. Andra Storhetstiden 1964-71 i min bok Blått ett lag, som kom ut på Sportförlaget hösten 2005.

Vila i frid, Antonio. Vi glömmer dig aldrig.

När de kom fram till kaffet gled samtalet in på fotboll. Antonio Durán sken upp och började i högt tempo berätta om sin läromästare Helenio Herrera, den argentinske tränaren som hade varit i Atletico Madrid under Duráns proffsår. Vid den här tiden, när Durán och Persson satt och samtalade i Malmö, var Helenio Herrera den mest omtalade tränaren i världen. Han var ny tränare i Inter och, hade just vunnit deras första guld på nio år och höll som bäst på att föra in klubben i den mest framgångsrika perioden i dess historia.
Men framför allt var det Herreras spelidé, kallad catenaccio, som betraktades som kontroversiell. Catenaccio, som kan översättas dörr–regel och som byggde på att säkra bakåt med fyra markerande försvarare och en sweeper, sågs av många kritiker som en tråkig spelstil. Men samtidigt tvingades de – motvilligt – erkänna att spelmodellen var framgångsrik. Med andra ord gjorde Helenio Herrera liknande erfarenheter som Bob Houghton skulle komma att göra drygt tio år senare i Sverige.

Antonio Durán blev exalterad av att prata om Herrera. Han slog ut med armarna och sa: ”Han var professionell! Vi hade respekt för honom, han var rättvis och visade stort intresse för oss, han var mycket klok. Han gav oss också självförtroende, han sa att vi var bra, och han hade ett favorituttryck som hette ’sin bajar del autobús’”
Den språkkunnige Eric Persson log varmt åt detta. Att vinna utan att behöva gå av bussen. Den attityden passade honom. Han blev också nyfiken på en spelstil som innehöll hårt arbete, stenhård defensiv organisation och den solidariska tanken ”en för alla, alla för en”. Det gjorde ingenting alls att denna spelstil blivit impopulär hos omvärlden. Tvärtom tilltalade det Eric Perssons underdogperspektiv. Lite av den självtilliten och kaxigheten skulle hans gamla Malmö FF inte må dåligt av. Han kände med andra ord att de befann sig på samma våglängd rent fotbollsmässigt, han trodde inte att han behövde fundera så mycket mer. Men för ordningens skull sa han till Antonio Durán att han skulle höra av sig så snart han hade talat med styrelsen. Vad Antonio Durán inte visste var att Eric Persson, i de för klubben avgörande frågorna, var synonym med styrelsen.

Annonser
14 kommentarer leave one →
  1. Carlo permalink
    januari 12, 2009 8:38 e m

    Ursäkta att jag stör dagen efter Wigan.
    Men tack för att du skriver om Antonio Duran. Inget kunde vara mer värd det.
    Jag menar att vår klubb haft fyra riktigt stora tränare under den snart hundraåriga tillvaron.
    Alla , avantgardister. Ingen av dem följande John i upptrampade fotspår.
    Kalman Konrad förebådade den czardas som skulle charma en hel fotbollsvärld och handplockades av Hövdingen med sin fingerspitsgefühl.
    Bob Houghtons taktiska snille delade upp fotbollsnationen i två läger. Motståndarna våndades och fördömde. men MFF spelade EC-final.
    Roy Hodgson parfymerade, ornamenterade och satte lite mer guldkant på den puritanske Bob:s spelídé och blev en förlängning av trollkarlens lärling.
    Antonio Duran kom till Malmö ,kanske inte som ett yrväder men som en man som ställde hitills oställda krav på svenska fotbollspelare.
    Han gav oss fyra guld och finns för alltid i våra himmelsblå hjärtan.

  2. Weman permalink*
    januari 12, 2009 8:50 e m

    @Carlo: Så sant, det du skriver. Kul att du läser. Var just inne på forumet på Himmelriket, ingen som hade set mitt lilla inlägg. Synd. Unga pågar som skulle behöva läsa det lilla utdraget ur boken.
    Finge jag plocka fyra tränare hade det (så klart) blivit samma fyra gubbar som du.
    Konrad var ju en fantastisk modernist i sin tid.
    Bob en revolutionär, som jag anser är underskattad…synd att han blev mer intresserad av feta kontrakt än kreativa utmaningar.
    Roy är fortfarande klok, hörde honom nyligen på Canal Plus. Kul att det går bra för Fulham.
    Och Antonio då, som på allvar förde in den moderna fotbollen i MFF, i synnerhet rev han murar efter den ”slöa” perioden med Kajan…

  3. Weman permalink*
    januari 12, 2009 8:58 e m

    @Carlo: Rättelse. Såg att den gode Bob Mell nyligen hade kikat in här.

  4. Jon Nordström permalink
    januari 12, 2009 9:27 e m

    Jag hade tyvärr inte råd att att köpa boken när den kom 2005 och jag var en nybliven, fattig pappa. Men det kliade verkligen i fingrarna när jag bläddrade i den i bokhandeln. Detta lilla utdrag gör dock att jag nog inte kan hålla mig mycket längre….Fantastiskt fint skrivet Mats och en härlig hyllning till salige Antonio.
    mvh Jon

  5. Weman permalink*
    januari 12, 2009 10:10 e m

    @Jon: Tack för dina snälla rader. Försök hitta en bok i MFF-shopen, annars har jag ett fåtal kvar till försäljning.

  6. Sebastian Palm permalink
    januari 13, 2009 12:35 f m

    Hejsan

    Vill bara passa på att tacka för dom värmande orden om morfar ni alla har skrivit, dom värmer i hjärtat i dessa dar.

    Har bott i samma hus som Antonio och Ulla hela livet och hjälpt mormor med morfar sista tiden som var jobbig, speciellt för Antonio som blev allt sämre och sämre. Nu när han lämnat oss här känner vi såklart stor sorg men också en lättnad över att han inte behöver vara i plågor längre utan kan spela fotboll med alla sina kamrater, tänker då i synnerhet på Garvis som han blev bästa vän med under sina dagar i Athletico Madrid. Mormor berättade igår när vi satt och pratade att han och Garvis kunde sitta i timmar och göra taktiker och spelscheman bla med hjälp av avbrutna tändstickor, det var gammla tider det.

    Än en gång ett stort tack från mig och hela familjen Palm/Duran era ord värmer!

  7. Weman permalink*
    januari 13, 2009 6:18 f m

    @Sebastian: Tack själv för dina snälla rader. Hälsa familjen och ta hand om varandra.

  8. Magnus Carlsson permalink
    januari 13, 2009 4:59 e m

    Jag kommer aldrig glömma Antonio, han var ofta och kollade på mina matcher tillsammans med min farfar(Garvis), de såg inga andra spelare på plan en mig(de följde även min syster och min kusin när de spelade), alla skulle passa mig skrek ”gubbarna” på linjen! Antonio och farfar skulle alltid visa mig hur jag skulle springa och skjuta, glömmer honom aldrig!

    Mina tankar är med er ute i Åkersberga!

  9. Weman permalink*
    januari 13, 2009 5:17 e m

    @Magnus: Underbart minne! 🙂
    Jag förstod ju väldigt snart, när jag intervjuade Antonio, hur nära han stod din farfar. Det var sannerligen en livslång vänskap! Och då betyder det antagligen att Ulla var barnflicka för din mamma eller pappa…?

  10. Magnus Carlsson permalink
    januari 13, 2009 5:49 e m

    Hon var barnflicka för min pappa och hans syskon.

  11. Weman permalink*
    januari 13, 2009 5:56 e m

    @Magnus: Jaha, det var på pappans sida. Då måste du ha fått höra många sköna historier från tiden i Spanien. Att vara proffs på den tiden, som din farfar – och i Spanien – vet vu ju faktiskt rätt lite om. ”Alla” gick till Italien i början. Utom Garvis och Agne Simonsson (som fick en rätt risig karriär i Real Madrid). Än en gång, tack för att du skrev hit.

  12. GAISfan permalink
    februari 2, 2009 8:45 f m

    Det är med vemod jag lider med er Malmösupportrar. En stor tränare sätter alltid avtryck. Vi hade ju också en tragisk tränarbortgång för några år sen då Lennart Ottordahl lämnade oss mitt i säsongen för de evigt gröna planerna….

  13. Weman permalink*
    februari 2, 2009 9:38 f m

    @GAISfan: Tack för de orden. Och GAIS-fans har vi alltid ett gott öga till på den här bloggen. Värre med de andra lagen från samma region…

Trackbacks

  1. Det kom ett brev… « Meningen med livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: