Skip to content

Dagens Dylan # 41

januari 26, 2009

Early one mornin’ the sun was shinin’,
I was layin’ in bed
Wond’rin’ if she’d changed at all
If her hair was still red.
Her folks they said our lives together
Sure was gonna be rough
They never did like Mama’s homemade dress
Papa’s bankbook wasn’t big enough.
And I was standin’ on the side of the road
Rain fallin’ on my shoes
Heading out for the East Coast
Lord knows I’ve paid some dues gettin’ through,
Tangled up in blue.

She was married when we first met
Soon to be divorced
I helped her out of a jam, I guess,
But I used a little too much force.
We drove that car as far as we could
Abandoned it out West
Split up on a dark sad night
Both agreeing it was best.
She turned around to look at me
As I was walkin’ away
I heard her say over my shoulder,
”We’ll meet again someday on the avenue,”
Tangled up in blue.

(Tangled Up In Blue, 1974)

Hur man än vänder och vrider på det är man aldrig född i rätt tid. Är det inte det ena så är det det andra. Jag vet att min hustru (jag hör ofta hennes röst och hennes tankar när jag funderar och argumenterar för mig själv; och jag tror det är bra…) tycker att människor som önskar att de levde i en annan tid är lite sorgliga. Men jag tror inte jag tillhör den kategorin. Det är bara det att jag skulle velat ha varit med vid några tillfällen. Funnits på plats just då. Suttit på väggen i någon studio vid rätt tillfälle. Eller, som en av alla listor som skivbutiksnördarna i Nick Hornbys High Fidelity tjatar om. Vilket instrument de helst skulle vilja vara. Jag tror det är huvudrollen Rob som önskar att han hade varit The Memphis Horns.

Jag kan förstå honom. Det är så många ögonblick, så många stora känslor inom populärmusikens historia, den som man torskat så våldsamt på, som man skulle velat vara en del av. Ja, det är oundvikligt att tänka på alla de där tiotusen som säger att de var på Konserthuset i StockholmSpringsteens första spelning. I en lokal som tar  3000 pers. Där skulle man ju också ha velat varit.

Eller så skulle jag, vilket är en betydligt mer lågmäld önskan, velat ha varit en fullfjädrad Dylan-fan i början av 1975. Men jag var inte det. Låt vara att jag hängde på låset på Julius Platthandel den där morgonen då Born To Run släpptes, samma år. Men jag hade ingen större koll på Dylan. Det skulle dröja några år innan jag, i backspegeln, upptäckte det album, hans 16:e, som räknas till ett av hans absoluta mästerverk. Men jag fick åtminstone upptäcka det, inse dess storhet, och framför allt blev öppningsspåret Tangled Up In Blue en av de låtar som ska följa med till den öde ön, en av de låtar som ingår i min oskrivna 31 Sånger.

Som vanligt tar Michael Gray ut riktningen på föredömligt vis:

In stunning, total contrast to the previous album, Before the Flood, this 16th Dylan album triumphantly shows more subtlety and nuance than anything he’d ever done, and as honed a use of understatement as on John Wesley Harding.

Han fortsatte:

With Blood on the Tracks Dylan’s progress suddenly showed through in a tremendous, unexpected leap forwards and upwards. One of his very best, it gave us, on a whole new plateau, a successfully attained, fresh language that achieved the new simplicity he’d been striving for ever since John Wesley Harding—and in which, as ever in the best of Dylan’s work, simplicity was deceptive, communicating more by being able confidently to say less. Blood on the Tracks gave us, also, Dylan’s scorching urgency at its very best, and utterly free from the chains of the 1960s. This was the best album of the 1970s.

Jag vet inte om han menar det han skriver. Att det var the best album på 70-talet. Eller om det ”bara” var Dylans bästa. Jag håller med honom oavsett. Blood On The Tracks är sannolikt mitt favoritalbum med Dylan. Mer melodiöst, mer Joni Mitchell, mindre blues, mindre rock’n’roll. Några stänk av country. Passar mig bättre. Och så kom det ju – nästan – i rätt tid.

För Dylan var det i alla fall tid. Det var tid att summera. Tangled Up In Blue tar sats i ”the great north woods”, som Dylan lämnade i början av 60-talet, och slutar i nuet och den smärtsamma skilsmässan med Sara Dylan. Sällan har en kvinna inspirerat en man till så mycket som här. Även om hon naturligtvis inte ska ha hela äran. Men den ofrivilliga rollen som musa var nog aldrig så närvarande, eller snarare så påträngande, som i öppningsspåret på Blood On The Tracks.

Neil Corcoran, irländare och dylankännare, såg till att Dylan tilldelades en hedersdoktor vid University of S:t Andrews i Skottland, 2004 – den första utmärkerlsen i den genren sedan hedersdoktorn vid Princeton 1970. I sitt tal till Dylan, vid utnämningen, sa han bland annat:

And then there are, always, the love songs—songs of longing and desire, of hope and hopelessness, songs like ‘‘Boots of Spanish Leather’’ and ‘‘Lay, Lady, Lay’’, ‘‘Tangled up in Blue’’ and ‘‘Lovesick’’— songs that make Bob Dylan one of the great writers of the drama of human relationship.

Magasinet Rolling Stone skrev så här om Tangled Up in Blue, i samband med att tidningen gjorde en Top 500 man presenterade för några år sedan:

When Dylan introduced ”Tangled Up in Blue” onstage in 1978, he described it as a song that took him ”ten years to live and two years to write.” It’s still one of his most frequently performed live staples. It was the six-minute opener from Blood on the Tracks, written as his first marriage was falling apart. Dylan takes inspiration from classic country singers such as Hank Williams and Lefty Frizzell, in a tale of a drifting heart on the road through the Sixties and Seventies. Dylan kept revising the song heavily through the years; on his 1984 Real Live, he plays with the chords and lyrics to tell a whole new story.

Fast det där håller jag inte med om. Det finns bara en version som överträffar – och den gör det verkligen – själva originalet från Blood On The Tracks. Och det är, lustigt nog, den version som Dylan själv var missnöjd med – men som lyckligtvis släpptes 16 år senare på The Bootleg Series 1-3. Tillsammans med basisten Tony Brown, organisten Paul Griffin och steelgitarristen Buddy Cage gick Dylan in i studio i New York, i september 1974. De spelade in tio låtar, som pressades på en promo-LP som i november skickades ut i en liten upplaga till några utvalda radiostationer. Tanken var att albumet skulle släppas månaden efter.

Men. Under jullovet satt Dylan hemma i Minnesota och lyssnade fram och tillbaka på albumet. Och han var inte nöjd med det han hörde.

I thought the songs could have sounded differently, better.

Han bestämde sig därför för att göra nyinspelningar av flera av låtarna. Efteråt är det många som menar att den där promo-LP:n innehöll nog så imponerande material som det slutliga albumet. Om Tangled Up In Blue har Dylan berättat:

I guess I was just trying to make it like a painting where you can see the different parts but then you also see the whole of it. With that particular song, that’s what I was trying to do … with the concept of time, and the way the characters change from the first person to the third person, and you’re never quite sure if the third person is talking or the first person is talking. But as you look at the whole thing it really doesn’t matter.

Jag väljer versionen från The Bootleg Series Vol. 1-3. Och, förresten, det där smällande ljudet ni hör. Det är inget fel på er ljudanläggning. Det är knapparna från Bob Dylans jackärm som slår mot gitarren. I en studio i New York, i september 1974.

Annonser
11 kommentarer leave one →
  1. Anders H permalink
    januari 26, 2009 9:30 e m

    Sannerligen ett bra låtval! Och en bra version, som jag lyckats missa.

    Älskar de vemodiga slutraderna:

    ”We always did feel the same
    We just saw it from a different point of view”

    Ack!

  2. Weman permalink*
    januari 26, 2009 9:35 e m

    @Anders H: Tack! Ja, det är en kär favorit. Svårt att skriva när orden knappt räcker till…

  3. januari 26, 2009 10:32 e m

    Anders, de stroferna kan vara den bätsa beskrivningen av kärlek någonsin

  4. Björn permalink
    januari 26, 2009 11:41 e m

    och nu blev det den skivan på Spotify 🙂

  5. Weman permalink*
    januari 27, 2009 6:23 f m

    @Olof: Ja, den kvinnan fick ur honom det allra bästa.
    @Björn: Kul att få inspirera! 🙂

  6. Anders H permalink
    januari 27, 2009 7:36 f m

    Olof: Ja, åtminstone om brusten sådan.

  7. Weman permalink*
    januari 27, 2009 7:41 f m

    @Det finns väldigt få bra kärlekssånger som är bra kärlekssånger. Olycklig kärlek gör sig bäst på vinyl. På film, däremot, vill vi ju gärna ha lyckliga slut.
    Undras förresten om Sara delar Bobs uppfattning om de där två raderna… 🙂

  8. per-magnus [pm] permalink
    januari 27, 2009 6:17 e m

    jag hängde också på låset till Julius Platthandel den dagen ”Born To Run” släpptes. eller var det lite senare, när dom öppnat som jag var där. Jag och din gamla klasskompis Sten-Olov. kul att se dig här, läser din blogg med stor behållning!

    ha det bra hälsar | pm

  9. Weman permalink*
    januari 27, 2009 6:21 e m

    @Per-Magnus: Nämen, det var som fan! Förbaskat roligt att höra av dig!! Och, Sten, ja whatever happened to him? Jag grattade honom på alla möjliga vis nu när han fyllde 50 (i april). Men inte fan hörde han av sig. Sicken tomte. Har ni kontakt?

  10. Weman permalink*
    januari 27, 2009 6:24 e m

    @Per-Magnus: Och du, jag ser att det stod Navigator? Är det inte den byrån i Malmö där Sanna jobbar? Min gode vän Magnus dotter, och som dessutom hjälpte mig formge min andra MFF-bok. Oh, it’s such a small world…

  11. januari 28, 2009 1:09 e m

    ha ha ha
    Världen är liten ja, inte större än en badboll faktiskt.
    Först lite fakta. Sten-Olov bor i Karlskrona och jobbar på Sjöfartsverket. Sambo, 2 barn [inte egna]. Jag grattade oxo honom som fan när han fyllde 50, men fick inte heller tag i honom. Fick senare reda på att han flytt fältet till Paris!
    Det är inte så lätt att få tag i honom.

    Och, ja det är samma byrå som Sanna jobbar på. Hon, jag och en tjej till arbetar som AD:s här. Jag har varit här sedan december 1999. Stortrivs!
    började i reklambranchen 1978, som dekoratör på Domus i Lund, sedan blev det byrå från 1980!
    om du går in på navigator.se under personal så ser du min e-post. skicka ett mail så vi kan prata mer.

    hälsar | pm

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: