Hoppa till innehåll

Dagens Dylan # 65

februari 26, 2009

Oh, sister, when I come to lie in your arms
You should not treat me like a stranger.
Our Father would not like the way that you act
And you must realize the danger.

Oh, sister, am I not a brother to you
And one deserving of affection?
And is our purpose not the same on this earth,
To love and follow his direction?

(Oh, Sister, 1975)

Det här var tidigt i Emmylou Harris solokarriär, men uppenbarligen hade någon tipsat Bob Dylan om den där vackra kvinnan med den fantastiska rösten, som sjöng så ljuvliga duetter med Gram Parsons. Emmylou valdes alltså ut till inspelningarna av Desire, 1975. Men hon var inte ensam. Studion var fylld av folk som visste varken ut eller in. Skulle de få vara med alls?

Och, som Michael Gray skriver:

And then, when they’d done their best to play along with Dylan’s wayward one-off song run-throughs, wondering whether they had been used.

Emmylou Harris första dag i studion var den 28 juli. En dag då hon trängdes med bland andra Eric Clapton och medlemmarna i den brittiska jazzrockgruppen Kokomo. I en intervju, med journalisten Nigel Williamson, berättade hon några år senare att hon var ”astonished” över hur Dylan arbetade:

I’d never heard the songs before, and we did most of them in one or two takes. I just watched his mouth and watched was he was saying. That’s where all that humming on the record comes from.

Harris var inte nöjd med hur Dylan fick henne att låta. Hon bad därför Dylan att ”fix her vocals”. Men Dylan ryckte på axlarna.

Den första dagen i studion spelade de in albumversionen av Romance in Durango och en tagning av Catfish, som långt senare kom att släppas på The Bootleg Series Vols. 1–3. Man gjorde också åtskilliga försök med andra sånger. Nästa dag, den 29 juli, gav ingenting alls, medan den 30:e juli resulterade i Oh Sister, One More Cup of Coffee, Black Diamond Bay, Mozambique and Joey.

Dagen efter, den 31:e, var inte Harris med i studion, och missade därmed inspelningarna av Sara, Isis och den ljuvliga Abandoned Love, som ju senare släpptes på Biograph. Harris var heller inte med på den stressade nyinspelningen av Hurricane, som gjordes den 24 oktober.

Emmylou Harris mest betydande insatser på albumet anses vara på Mozambique och, i synnerhet, Oh Sister.

Michael Gray fortsätter:

Both are in effect duets and add their own shades to the unique colouring of the album; and the way that Emmylou had to plunge in and try to read Dylan moment by moment to know what to sing at all, though a hard task at the time, and well survived, actually adds to the shaking chemistry of their duets, and in the case of ‘Oh Sister’ this out-on-a-limb quality tugs pleasingly against the exceptional conventionality and old-fashioned-values message the song evinces.

Det krävs ingen livligare fantasi för att misstänka att det knakade rejält i samarbetet mellan Dylan och Harris. Och, som sagt, är detta något som hon även antytt i intervjuer efteråt. Men som vanligt, när det kommer till Dylan, finns det historier som talar emot det självklara.

Michael Gray igen:

In the US Bible Belt, people throw around the acronym WWJD?—meaning that when you’re uncertain how to behave, just ask ‘What Would Jesus Do?’ Emmylou Harris told interviewer Nigel Williamson that country singer-songwriter Gillian Welch had given her a bracelet engraved ‘WWDD’. She asked what that meant, to be told it stood for ‘What Would Dylan Do?’—not in life but in songcraft. Harris endorsed this message with enthusiasm: ‘When you’re writing a song, just ask yourself that question,’ she said.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. februari 26, 2009 3:00 e m

    Underbar låt och de minst sagt kaotiska inspelningsomständigheterna är en fascinerande historia i sig.

    Sen har jag lite förbehåll runt att Bobby skulle ha hört talas om och hört Emmylou ”crystalline voice” Harris via de idag legendariska duetterna med Gram. När det begav sig inbillar jag mig att det var rätt obskyra saker och siar jag om vad Bob personligen lyssnade på och tog intresse av så var en västkustknarkare kanske inte hans kopp te. Om, och detta är ju faktiskt ett jätteom med tanke på hur lite Dylan brukar ta aktiv del i beslut runt personal, val av studios och annat praktiskt, Dylan personligen ville ha just Emmylou’s röst på plattan. Då tror jag att det var den fantastiska ”Pieces of the Sky” som fångat han uppmärksamhet. Och då kanske specifikt vår sångfågels version av the Louvin Brothers’ ”If I Could Only Win Your Love”, låten som väl egentligen var Emmylou’s första riktiga hit. Att Dylan varit svag för the Louvin Brothers nästan sen barnsben är ju ingen hemlighet. Att han skulle ha koll på en katt som Parsons känns för mig däremot lite långsökt.

    Fan Mats – ber om ursäkt för det lite anala besserwissandet. Började bara själv flumma på hur vägarna gick när drottningen mötte upp kungen.

  2. Weman permalink*
    februari 26, 2009 3:24 e m

    @Jim: Så kan det så klart vara. Dylan var och är ju hopplöst solitär, och en kille som Parsons, låt vara att de hade många gemensamma referenser, var nog inte hans kopp kaffe.
    Pieces of The Sky kom ut i juni, sommaren 1975. Så sannolikt hade Bob hört den och Louvin’ Brothers är en begåvad gissning. Låt vara att den rösten, som hon har där, ju knappast var vad han sökte till Desire. Men med tanke på hur många människor han knökade in i studion i slutet av juli, så är det osäkert hur mycket han verkligen visste…

  3. februari 26, 2009 10:02 e m

    ”den stressade nyinspelningen av Hurricane”. Var det den som slutligen släpptes på Desire? För i så fall, herregud vad stressigt kan bli bra och svängigt.

    Och detta måste jag förstås skriva apropå min lista. Något av en dåres försvarstal eftersom jag satte ett ”samarbete” som nummer ett. Hurricane på Desire är som en film, en jäkligt bra film, en historia, ett öde, just ett ”försvarstal”, något att blunda till, skaka och se bilderna på insidan av ögonlocken. Och Levy´s medverkan på både skapande och framförande är förstås ganska avgörande. Is that a violin? Yes. And no, that´s something that´s makes the soul a soul. (Who´s that on the screen? Is it Bibi? Yes. And no, that´s what makes the viewing a viewing.)

    Slut på engelskan, no more english.

  4. Weman permalink*
    februari 27, 2009 6:41 f m

    @Vestlin: Så har jag tolkat det jag läst. Men visst kunde Dylan skapa storverk även under press. ”Street Legal”, som måhända inte är ett riktigt storverk, men en riktigt bra platta, kom ju till under hysteriska omständigheter, som jag skrivit om innan. Han kan det där, His Bobness.
    And, yes, it’s a violin. En som vi lär få anledning att återkomma till…
    (Var det Bergman, det där??)

  5. februari 27, 2009 11:41 f m

    Nej, det var inte Bergman, det var jag efter ett tryck för mycket på boxen.

  6. Weman permalink*
    februari 27, 2009 4:31 e m

    @Vestlin: Haha. Skönt uttryck. ”Ett tryck för mycket på boxen”. Trevlig helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: