Hoppa till innehåll

En man med en hel del nerv

mars 29, 2009

You got a lotta nerve.

Bob Dylan publikfriar inte, han tänker inte att nu är det lördagkväll i Malmö och här sitter tiotusen människor som älskar mina gamla sånger.

Jag tror inte att han tänkte så på Globen heller, men där fick vi ändå den där konserten som jag kommer att minnas länge.

Jag menar: Lay, Lady, Lay och Tangled Up in Blue och Desolation Row och Love Sick och Chimes of Freedom.

På en och samma kväll.

Det var magiskt.

Igår var Dylan förvisso på ett strålande humör. Han log säkert tre gånger i en sprittande version av Tweedle-Dee & Tweedle-Dum, han betonade varje stavelse i Beyond The Horizon, som om det vore den viktigaste låten i världen.

Kort sagt: det var en något felbalanserad förställning igår, det var några låtar för mycket från de två senaste albumen, Love and Theft och Modern Times.

Jag hörde flera missnöjda röster efteråt, folk som inte hade känt igen särskilt många sånger.

Inte konstigt det, för när han blundade och stack ner handen i den gamla skattkistan så drog han upp verkliga rariteter, mest för oss finsmakare.

Framför allt Ballad of Hollis Brown och The Lonesome Death of Hattie Carroll – båda från The Times They Are A-Changin’, båda två texter »baserade på en sann historia«.

Man undrar ju lite hur han tänkte där.

Men vi fick också något så exklusivt som ett spår från New Morning, The Man In Me, och vi fick se Dylan fyra av två halvakustiska gitarrsolon i Watching The River Flow.

Det var alltså en intressant afton, men den var smalspårig, inte för en bred lördagspublik.

Själv tyckte jag att Hattie Carroll var värd hela biljetten.

Men jag är inte riktigt normal heller, som enligt min hustru lagt 200 timmar de senaste månaderna på att skriva en hel massa Dylan på den här bloggen.

Men nu är det slut.

Nu sätter jag punkt.

Här.

Annonser
17 kommentarer leave one →
  1. Anders H permalink
    mars 29, 2009 6:10 e m

    Skickar en från innerlig ryggdunkning till dig som tack för ett fantastiskt arbete. Det har varit ett sant nöje att följa!
    Tack!

  2. mars 29, 2009 6:21 e m

    Tack! Tack! Tack! ….för alla fantastiska Dylan moments under de senaste månaderna, verkligen! Du har definitivt fått upp mina ögon för Bob och hans musikskatt.

  3. Weman permalink*
    mars 29, 2009 6:43 e m

    @Anders & Anders: Tack, själva. Nu ska det bloggas om almindeliga ting i tillvaron. Hoppas ni hänger på även när Bob läggs åt sidan.

  4. mars 30, 2009 2:49 f m

    Trots att jag – kanske – håller med din fru…kan jag ju inte blunda för att det är ett fantastiskt arbete du har gjort!
    😀

    Så glad över att du fick höra ”Hattie Carroll” igår!

    Ser nu framemot en massa ickedylanska inlägg!
    😉

  5. Weman permalink*
    mars 30, 2009 4:58 f m

    @Tack, Nina. Och visst tyckte jag om Hattie Carroll, men när jag såg setlistan från Köpenhamn sved det lite. Hade gärna hört Simple Twist of Fate och It’s Alright, Ma…
    Men Globen var näst intill perfekt, så jag är mycket nöjd, altogether 🙂

  6. mars 30, 2009 9:10 f m

    Jag saknade framför allt sjuttiotalet, men hade en finfin upplevelse i lördags ändå! Håller med dig om Hattie Carroll – tillsammans med den ypperliga versionen av Just like a woman kvällens höjdpunkt. Min make blev dock alldeles till sig över att Bob spelade The man in me. På det hela taget klart bättre än i Köpenhamn 2005. Tack för en fantastisk uppladdning, ett imponerande projekt!

  7. Weman permalink*
    mars 30, 2009 9:43 f m

    @Helena: Jag saknade också 70-talet, satt flera gånger och kände ”NU kommer något från antingen BOTT, Desire eller Street Legal”.
    Men nix.
    I det avseendet får jag leva på minnena från Globen.
    Tangled Up In Blue och One More Cup of Coffee.
    Tungt.
    Håller med din make – The Man In Me var en chock!
    Tack för snälla ord!
    Keep on keepin’ on!

  8. mars 31, 2009 8:55 f m

    Hua – så kanske man nu kan plocka upp Dylanfebern ur fickan och lägga den på lut ett tag…………

    Precis som kompis Pieter är jag i normala fall allergisk mot bloggar, men din resa genom Dylankatalogen har varit ett sant nöje och ett stort tack utfärdas. Stilistiskt skönt flyt, läsvärt, intressant och framför allt inspirerande enmasse.

    Även om de direkta kopplingarna inte är huggna i konkret kedja hoppas jag att du och andra Dylankatter såg ”Searchin for the wrong-eyed Jesus” igår på K-special. En fantastisk odyssé genom den amerikanska södern orkestrerad och ledd av den speciella och allt annat än ointressanta musikern och allmänfilosofen Jim White.

    http://svtplay.se/v/1493920/searching_for_the_wrong-eyed_jesus

    Tack igen / Jim

  9. mars 31, 2009 9:06 f m

    @Jim, bara det programmet värt licensen och bredbandsvagiften.
    När den gamle plåtslagaren kör igång Divin Duck på banjo, är det ståpäls eller…
    när allas vår David kör en låt sittande på motellrummets säng.

  10. mars 31, 2009 9:07 f m

    @Jim, bara det programmet värt licensen och bredbandsvagiften.
    När den gamle plåtslagaren kör igång Divin Duck på banjo, är det ståpäls eller…
    när allas vår David Johansen kör en låt sittande på motellrummets säng.

  11. Weman permalink*
    mars 31, 2009 9:13 f m

    @Jim & Lasse: Då måste jag sprätta lite med stjärtfjädrarna och berätta att jag köpte den filmen på dvd för mer än ett år sedan och har iaf sett den två gånger. Helskönt dokument. Reality bites.

  12. mars 31, 2009 9:16 f m

    Lasse: Skönt att man inte är ensam om att knockas av denna produktion. Bland det starkaste jag sett, ibland höll jag andan för att inte störa magin och viktigheten med något så banalt som mina andetag. Vilket foto, vilken bil, vilken jukejoint, vilka sköna människor och vilken livsstil sen. Funderar fan på att dra ut några egna gaddar i sann solidaritet……

  13. Weman permalink*
    mars 31, 2009 9:21 f m

    @Jim: Det är ju rena porrfilmen för oss med hjärtat i den amerikanska södern. Autencitet i varje detalj. Dofter så starka att de hotar att ge allergisk attack. Fan. Den ska jag se om. Snart.

  14. mars 31, 2009 10:10 f m

    Som sagt – bland det bästa jag sett. Det gnälls förbannat mycket på SVT, vilket det ska göras gissar jag, även om jag håller min konsumtion inom de högkulturella ramarna. Och inom de ramarna är jag personligen bara fylld av högakting och respekt inför redaktioner, programuppköpare och gissar jag, även då SVT’s ledning och policy runt kultur och vuxen TV. SVT och kunskapskanalen är välskött värre och erbjuder för den som är intresserad en svalkande oas för alla och envar som behöver balsam för själ och intellekt i denna vår direkt dumhetsglorifierande samtid.

  15. Persson permalink
    mars 31, 2009 5:34 e m

    Tack för alla Dylanstunder. Här kommer lite klipp, hämtat från den svenska Dylan-listan på nätet:

    Malmö 28/3 2009

    The Man In Me (endast sista 2 min & 23 sek, sorry) –

    Watching The River Flow (4:22) –

    Stuck Inside Of Mobile With The Memphis Blues Again (6:01) – http://www.youtube.com/watch?v=FIFSjiz3pPg

    Ballad Of Hollis Brown (4:44, några sek i början fattas) – http://www.youtube.com/watch?v=oI65omZMHiY

    Beyond The Horizon (5:10, några sek i början fattas) – http://www.youtube.com/watch?v=5cEihJHceHg

    Summer Days (5:37) –

    The Lonesome Death Of Hattie Carroll (5:43) – http://www.youtube.com/watch?v=fRg2_azyHlM

    Highway 61 Revisited (5:13) –

    Blowin’ In The Wind (4:56) –

  16. Weman permalink*
    mars 31, 2009 6:20 e m

    @Persson: Tack, själv! Kul att du är med. Och tack för länkar. Var finns den listan, har du länk?

  17. Persson permalink
    mars 31, 2009 6:30 e m

    http://loveandtheft.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: