Skip to content

Vi vill ha fred, kärlek och förståelse

april 7, 2010

Intervjuade nyligen Gudrun Schyman och blev lite smygfeminist på kuppen. Jag har ofta en sådan tendens, att liksom smittas av färgstarka personer jag intervjuar. Det är väl en del av porträttjobbet, att gå in i deras personligheter så pass att att man faktiskt delar synsätt, även om man inte tänkt på det tidigare.

Men det finns tillfällen då pendeln slår tillbaka. Lite för ofta för att det ska kännas helt bra. Senast idag, i Sydsvenskan, i den här artikeln. Här hamras en tes in, blir grunden för rubriken och fortsätter ut på första sidan av dagens tidning. En kvinna intervjuas av en annan kvinna, ett antagande görs, båda nickar okritiskt, oreflekterande, och allt sätts på pränt.

Vänta nu. Så klart har detta hänt mellan man och man också, tro inte att jag inte vet det och tro inte att jag inte retar mig.

Men eftersom ämnet här är feministiskt, så är det än viktigare att det blir rätt.

Regissören Sara Cronberg drar alltså slutsatsen att hon som god mor förväntas vara hemma hos sina barn. Underförstått är detta en samhällssyn, underförstått är detta något som den manliga delen av samhället cementerat. Det så kallade manssamhället. Slutsatsen av detta blir att män är dubbla skurkar, eftersom regissörsyrket dessutom varit mansdominerat i så många år.

Men stanna nu upp här. Vad är det egentligen som ifrågasätts och av vem?

Jo, den som citeras är en barnmorska. Och inbilla mig inget annat än att hon är kvinna. Det är hon som säger: Vem tar barnet? Och både journalisten och Sara Cronberg (vad jag förstår) utgår från att det är Sara, som kvinna, som hamnar i offerposition här. Det är hon som förväntas vara hemma, men inte är det. Det är alltså hon som är dålig.

Detta är det kvinnliga (feministiska) tolkningsföreträdet. Men jag läser det inte så. Det jag ser är en man som underkänns av kvinnosamhället. En man som de inte förväntar sig kunna ta hand om familjens barn. Det är denna sexistiska bedömning, från bland annat barnmorskans mun, som ligger till grund för rubriken till både artikeln och förstasidan.

Rubriken borde alltså snarare ha varit: En pappa förväntas inte kunna ta hand om sina barn.

Men en sådan rubrik skulle aldrig sättas på en sida som denna. Under vinjetten ”Inpå livet”, med ”mjukare” och ”känsligare” frågor, skrivs oftast  av kvinnor, om kvinnor och för kvinnor. Och där ligger tolkningsföreträdet.

Jag vill med detta inte gå i clinch, jag vill inte kriga. Men jag vill passa på att resa ett varnande finger för alla dessa cementerade uppfattningar kring ”manssamhället”. Vi kommer aldrig att nå någon framgång i någon kamp för jämställdhet om konservativa feministiska krafter låter bli att ställa kritiska frågor i de egna leden och fortsätter att upprepa ”gamla sanningar”.

Själv tycker jag inte  det är ett dugg mer märkligt när Sara Cronberg åker iväg på regissörsuppdrag än om hennes man skulle gjort det. Och ge mig några timmar ska jag skramla ihop en rejäl skock med andra män som delar denna min uppfattning. Det enda jag reagerar på (och det hör egentligen inte hit) är att man väljer sådana yrken, som gör att man är borta från varandra så mycket. Sara Cronberg och hennes man alltså. Jag skulle inte vilja jobba så. Inte min hustru heller. Jag tror på kvantitet före kvalitet när det gäller umgänge. Med maken/makan såväl som med barnen.

Men med argument som dessa kommer man ingen vart med feminister. De viftar bort en och säger men det här är ju inte privat, detta är en struktur.

Då undrar jag: Hur många män krävs det då att jag ska skramla ihop för att den där strukturen ska bli bräcklig? För att vi ska bedömas som representativa. Och trovärdiga. Bara på ett ungefär?

Från min utkikspunkt ser jag nämligen en hel drös av oss som inte ser någon skillnad på mannen och kvinnan i frågor som dessa. Jag ser inte ”strukturen”.

Var är den? Och vem är det som håller den mest vid liv?

Jag observerar så klart andra strukturer, som att Kommunal fortfarande ligger några tusen under Metall i löneligan. (Och en bit under dem ligger jag). Men med tanke på att LO:s ordförande sedan tio år är en kvinna, kan man i alla fall inte slentrianmässigt prata om att facket är mansdominerat.

Vad jag vill, åter igen, är inte att gå i clinch. Det är helt verkningslöst. Jag tror inte på ett krig mellan könen. Och jag kan (som sagt) trumma ihop hur många fotbollslag män ni vill som står för exakt samma hållning.

Vi finns. Och vi är förbaskat många. Vi är en kanske rentav en egen struktur.

Vi vill ha peace, love and understanding mellan män och kvinnor.

Och vi vill ha det nu.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. april 7, 2010 3:43 e m

    Intressant! Jag läste det slentrianmässigt enligt tidningens ”diskurs” och är glad över att få reflektera. Det ligger mycket i vad du säger.

  2. april 7, 2010 3:48 e m

    Jag spelar gärna vänsterytter i ditt hopskramlade lag. Inte av politiska orsaker, utan för att jag fortfarande slår jäkligt bra skruvade inlägg med vänstran.
    Sedan beundrar jag din förmåga till engagemang. Grattis.
    Vi är trots allt några karlar som gått halvårsvis på föräldrapenning, och låtit barnen gå före ”karriären”. Sedan kan alla, kvinnor som män, komma bak efter och ångra sig. Det rör mig inte i ryggen…

  3. Weman permalink*
    april 7, 2010 3:50 e m

    @Charlotte: Tack, det glädjer mig!
    @Per Erik: Tack, du har en given plats 🙂

  4. Tommy Hedblom permalink
    april 7, 2010 4:47 e m

    Bra artikel, Mats!

    Jag kallar mig gärna feminist. Trots att uttrycket (som jag tolkar det)har förvanskats av såväl män som kvinnor med helt andra agendor än jag. Av samma anledning fortsätter jag att kalla mig frihetlig socialist, humanist och troende. Epitet som väl har nästan lika många tolkningar som anhängare.

    De senaste 7 åren har jag jobbat inom det privata näringslivet. Och är det något som behövs där så är det ett genustänkande och en medvetenhet om den slentrianmässiga synen på könsroller. Där finns det gott om Anders-S-Nilsson-ar.

    Idag har jag också fått distans till de 20 år jag arbetade i kultursektorn. Det var självklart att vara för jämställdhet när man jobbade inom den fria kulturen. Vare sig det var inom teater eller film. Idag kan jag se att i stort sett samma strukturer fanns även där. Inte alls lika påtagliga och lätta att se. Men det var ändå mycket ett läpparnas bekännelse.

    Vi är många, män och kvinnor, som gärna skriver under på andemeningen i din blogg. Peace, love and understanding är verkligen bristvaror.
    Tyvärr är vi fortfarande en minoritet, speciellt gäller det männen. Den stora uppmärksamheten och den livliga debatten kring könsroller och genus de senaste 15-20 åren, står inte alls i proportion till vilket genomslag det fått i samhället i stort.

    Ja, det kanske blev lite väl dystert detta…
    Men, the good news is: det går framåt! Det ser jag inte minst på mina nästan-vuxna döttrar och deras tjej- och killkompisar.

  5. Weman permalink*
    april 7, 2010 9:47 e m

    @Tommy: Stort tack för intressant svar, inte så dystert som du fruktade. För visst går det framåt!

Trackbacks

  1. Får jag presentera: Årets Dumstrut! « Meningen med livet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: