Skip to content

Fenomenet Anna Anka

september 17, 2009

paul-and-anna-anka-3Jag minns när jag såg första trailern. Jag garvade, lade väl ner tre sekunder på att konstatera att TV3 hade ännu en i raden av programidéer som rör sig i gränslandet mellan freak show och dokumentärporträtt.

Jag funderade dock aldrig på att titta på den här heller. Aldrig kunde jag väl ana att programmet, och i synnerhet Paul Ankas frispråkiga skånska fru, skulle bli en sådan snackis, ja ”talk of the nation” en vecka i september i Sverige.

(Sannolikt fabricerad) debattartikel på Newsmill, tonvis med inlägg på maillistor, Facebook och Twitter, för att inte tala om alla bloggar.

Och här är en till.

Men varför är det någon som överhuvudtaget bryr sig om vad hon säger? Vad är det för hisnande med att hon står upp i TV och säger en massa pantade saker? Det gör ju folk varje dag. Är feministerna oroliga att Anna Anka, med sina värderingar, ska värva osäkra tonårsflickor till det nya Avsugningspartiet?

Hon är ju dessutom rolig, låt vara ofrivilligt. Varför nöjer vi oss inte med att skratta?

Kom igen: finns det överhuvudtaget någonting i Anna Ankas framträdande som antyder annat än att hon är en ganska korkad kvinna med gammeldags värderingar, en lycksökerska (de gifte sig förra sommaren) som mot alla odds haft turen att hamna i Hollywood och fått gifta sig rikt?

Är det möjligen så att en del av alla dessa arga män i media är avundsjuka för att de inte har någon som suger av dem varje morgon så att de sköter sig på jobbet? Och är det möjligen så att några av alla dessa kvinnor som skriker i falsett innerst inne skulle vilja leva ett obetänksamt lyxliv, även de?

Mycket tyder på det. En lavin av reaktioner, som den Anna Anka väckt, kommer inte i rörelse utan att någon känner sig hotad.

Och det är ju roande, att de mest banala, de mest primitiva åsiker, uttalade på en TV-kanal som inte exakt gjort sig känd för att vara de eleganta nyansernas språkrör, blottlägger en problematik vi möjligen inte kände till.

Det jävliga är att det ger vid handen att vi behöver flera sådana ”dokumentärer”.

Annonser

En röst att dö en smula för

augusti 11, 2009

Han heter Howard Eliott Payne och är den bästa manliga rösten sedan Ryan Adams.

Jag har mailat honom och frågat hur länge det dröjer innan han kommer hit och spelar.

Väntar spänt på svar.

Till dess:

Bloggen sover

juli 30, 2009

Men det är bara sommarvila. Snart är semestern över. Då ska den kvickna till igen. Risken att det kommer att handla en del om golf är överhängande. Jag gjorde mig första birdie igår.

En pajas som kallar sig Lennart

juni 11, 2009

Jag tror det var i Hannah och hennes systrar som Woody Allen Max von Sydow sa:

If Jesus Christ came back today and saw what was being done in his name, he’d never stop throwing up.

Ett skönt citat, dessvärre möjligt att parafrasera och överföra alldeles för ofta.

Jag har ingen aning om människan som uppfann Internet fortfarande lever, men om vi leker med tanken på att han (ja, jag tror det är en man) inte gör det, så läs det där Allen-citatet en gång till.

Det finns så mycket skit där ute. Som Mia en gång skrev, låt vara i ett annat sammanhang:

Internet är en kloak.

Senast idag blev jag förbannad, när jag hamnade jag på Aftonbladets webb-TV, som bland annat har en pajas till reporter, som kallar sig för Lennart.

Jag utgår från att han inte heter det, att han tillhör en yrvaken ironisk generation som tycker att Lennart är så töntigt att DET måste han få heta.

Ja, jag heter Lennart i tredje namn. Ja, min pappa heter Lennart.

Men det hör inte hit, det är den nördiga ironin jag är ute efter.

I det här inslaget träffar denne Lennart allas vår Alex Schulman. Han öppnar med att gratulera Alex till körkortet, men övergår snart till vara allt mer plump och oförskämd.

Ja, nu vet jag att det sitter en massa läsare som tycker att ”men den där jävla Schulman, han har ju varit så elak mot folk, så det kan han gott ha”.

Och då säger jag igen: Det hör inte hit.

Det är den här arrogante och oförskämde Lennart jag är ute efter.

Med mikrofonen i handen, kameran över axeln och Aftonbladet i ryggen – känner han maktens berusning och dundrar på med samtliga hjärnor avstängda.

Efter att Lennart gjort bort sig totalt och inte landat i någon fungerande poäng, lämnar Schulman honom.

Då skulle man ju kunna föreställa sig att Lennart plötsligt skulle inse att han skitit i det blå skåpet, att han skulle slå ut med armarna mot kameramannen och säga:

Äh, det här blev inget bra, vi steker det.

Men istället fattar han mikrofonen i ett än fastare grepp, vänder sig mot kameran, kopplar på ett triumferande leende och väser:

Det var tydligen ett väldigt känsligt ämne.

Utan minsta uns av självkritik; med den repliken avslöjar Lennart snarare att han – med media som maktmedel – tycker att han kan komma undan med vilken oförskämdhet som helst.

Han har ju mikrofonen och kameran, klart att han har rätt.

En modern medial mobbare.

Den här TV-kulturen, med SVT:s Grillad som ett uttryck, rider på vågen att elakheter och oförskämdheter är kul.

Det är en utbredd missuppfattning. För humor är mer komplicerat än så.

Humor kräver intelligens, humor kräver eftertanke, humor kräver empati.

Den där pajasen Lennart på Aftonbladet saknar bevisligen samtliga dessa tre kvaliteter.

Snart kommer chefen # 1

juni 3, 2009

”Thunder Road” opens the album, introducing its characters and its central proposition: Do you want to take chance? On us? On life? Stole the title from the Robert Mitchum picture, the vocal sound from Roy Orbison (I tried). The innocence at the time was mine.

Snart kommer chefen # 2

juni 3, 2009

I never wrote in that style again. Once the record was released, I heard all the ”new Dylan” comparisons, so I steered away from it. But the lyrics and spirit of ”Greetings” came from a very unselfconscious place. Your early songs come out of a moment when you’re writing with no sure prospect of ever being heard. Up until then, it’s just you and your music. That only happens once.

Snart kommer chefen # 3

juni 2, 2009

My first real Top 10 and I guess my real entrance into the pop mainstream. I met The Ramones in Asbury Park and Joey asked me to write a song for them. I went home and wrote this. I played it for Jon Landau and earning his money he advised me to keep it.