En alldeles sann historia

Jag ljuger en del  i den här bloggen, ska jag säga. Det tillhör nämligen privilegiet för oss som skriver. Vi måste inte nödvändigtvis tala sanning. Vi får lov att hitta på.

Jag skulle också kunna inleda den här texten med att erkänna att jag inte skriver så ofta på den här bloggen. Det är nämligen ingen lögn. Det är snarare alldeles sant. Och det beror dels på att jag har ett jobb att sköta och dels på att jag är med på En Annan Blogg, som vi just nu har en härlig fart på.

Då kan det bli så att det inte skrivs så mycket här, och att det som skrivs dessutom inte är alldeles sant.

Därför tänkte jag nu helga detta tillfälle med att göra ett avsteg. Det här är nämligen en alldeles sann historia.

Det är som så att jag har en prenumeration på magasinet Café. Den kommer alltså i min brevlåda. Och eftersom posten brukar landa strax före lunch här i Beddinge, så händer det att jag sitter och läser Café på min lunch. Det blir lätt så.

Idag var en sådan dag. Så till min ärtsoppa (jo, jag vet att det är fredag, men jag bor faktiskt på landet) tog jag fram tidningen och gjorde som vanligt – jag bläddrade fram till de sidor där Jonas Cramby skriver.

Jag känner inte Jonas. Inte alls. Jag vet att han är ihop med en gammal bekant til mig från Malmö och jag läst honom genom åren. Men det är först på senare tid  som jag  börjat läsa honom mer troget.

Jonas har helt enkelt gått och blivit något en favoritskribent. Inte för att han skriver några långa, litterära texter som skulle platsa i Offside eller Filter. Det är inte Jonas grej. Vad jag vet. Utan för att Jonas är rolig. Han är förbaskat rolig.

Och om det är något som är bristvara i svenska tidningar och magasin är det de som skriver riktigt roligt. Det finns Benke. Det finns Johan Croneman. Och så finns det Jonas Cramby.

I det nya numret av Café försöker han dela upp den svenske mannen i de två kategorierna hipsters eller hockeyrövar. Det låter inte särskilt sofistikerat, och är kanske inte det heller. Men mitt i allt det drastiska och roliga blir Jonas Cramby dessutom så där sentimental som bara vi män kan bli.

Innan dess berättar han om sin kompis Henrik från Västergötland (där Jonas växte upp), en gammal polare som är sinnebilden av en hockeyröv. En som har ett hem som ser ut att vara inrett av ”en 90-årig schizofren, lesbisk kvinna”, det vill säga med ”sammetssoffa med virkade kuddar, vitrinskåp, repigt glasbord, fondvägg, en enorm (och väldigt dammig) Bose-anläggning från 1992 samt planscher föreställande Natascha Peyre på insidan av garderobsdörren”.

Jonas överdriver inte. Inte mycket, i alla fall. Som sagt. Jag bor på landet. Jag har sett.

Hans poäng är att han själv tillhör den grupp som flydde landet för att hellre bli hipster än hockeyröv. Men att det eventuellt beklagliga är att han hade fel. Eller, i alla fall, att det nu visar sig att den manstyp som alla kvinnorna i Ensam mamma söker är ute efter, är just den där killen med den tjugo år gamla Bose-anläggningen.

Hockeyröven är helt enkelt, nationellt sett, mer populär än hipstern.

So far, so good. Det hade varit en okej Cramby-text, inte hans bästa. Men precis lagom rolig och drastiskt formulerad och rentav perfekt till en skål ärtsoppa här på landet.

Men Jonas är inte klar. Han återvänder nämligen till den där Henrik. Den gamle kompisen från Västergötland. Han har en sak till att berätta.

Och det är då den här krönikan faktiskt växer till något som skulle kunna kallas för novell. För inte bara lyfter han den lättsamma berättelsen en dimension till. I textens allra sista mening lyckas han dessutom klämma ur mig en liten tår.

Han har sparat den repliken till allra sist. För han vet precis vilken effekt den kommer att få. Jag tror sånt kallas kirurgisk precision.

Och dessutom: Han var vett att sluta texten. Exakt där.