Söndagarna med Lucinda

Tänk om livet alltid var så här. Det var söndag och man åkte in till stan, Köpenhamn eller Malmö, whatever, för att titta på Lucinda Williams.

Men veckan är över nu. Lucinda drar söderut i Europa. Men efter sig lämnar hon en väldigt bra spelning i Köpenhamn, som jag ju skrev om här, och en fantastisk spelning på KB i Malmö igår. (Läs Sydsvenskans lite avslagna recension här).

Precis som man kunde misstänka, av att kika på setlists på hennes hemsida, så är Lucinda ombytlig i sitt låtval. Hon vill inte tråka ut sig själv genom att spela samma låtar, kväll efter kväll. Utan att ha räknat exakt så gissar jag att bara knappt hälften av låtarna igår, var låtar hon spelade på Vega förra söndagen.

Först den femte låten, igår, var gemensam med spelningen i Köpenhamn. Och i analogi med detta resonemang kan man så klart vända på det och säga: de fyra första låtarna i Köpenhamn var unika, jämfört med Malmö.

Sant. Men min poäng är att låtvalet var mer spännande igår. Bara det att hon, till synes butter, till synes inte helt nykter, rasade in på scenen, 50 minuter försenad, ensam med den akustiska gitarren och rev av en inspirerad version av gamla Passionate Kisses. Det är vad jag kallar en öppning.

Därefter bad hon om ursäkt för sin sena ankomst, skyllde på att någon dörr gått i baklås på en buss. Well, vi som var på Vega vet att hon var drygt en halvtimme försenad även där. Vilket, inom parentes, är jävligt irriterande. Vad är det med konsertbranschen som gör att man kan behandla publiken med så lite respekt? Varför kommer ingen ut och säger: vi har lite tekniskt jidder kvar, men vi är snart på. Översätt till fotbollens värld. Matchen ska börja klockan sju. Ingenting händer. Ingen säger något. Plötsligt, tjugo över sju, kommer en kille ut och upptäcker att man kanske ska krita några linjer nere vid ena målet. Och en annan kommer, fem minuter senare, och kollar böjbarheten på ena hörnflaggan. Eller om näten är hela.

Så där var det både i Köpenhamn och i Malmö. Löjligt arrogant scenpersonal som varje gång de beträdde scenen kom upp för att göra en enda grej. Klistra fast en bit gaffatejp. Tända lampan till Lucindas texthäfte (hon är som Lundell, kan inte sina texter utantill) eller stämma en av alla Doug Pettibones gitarrer. Efter varje enskild insats försvann de från scenen igen, för att återkomma tre minuter senare och vrida och vända på en fläkt. Ja, så där höll det på.

Men. Det ska sägas. Hon var värd att vänta på. För hon visade sig vara på ett strålande humör, trots den påstådda historien med den låsta dörren. Hon bjöd på udda spår från Essence – ja, det var faktiskt något av en Essence-kväll – och av alla spår att välja från Car Wheels-albumet så tog hon 2 Kool 2 Be 4-Gotten.

Hon snackade mer, vi fick bland annat bakgrundshistorien till denna låt, vi fick höra lite halvtrötta politiska statements – ”någon borde hälla LSD i George Bushs kaffekopp” – och hon bjöd i Malmö på en konsert som var en kvart längre än den i Köpenhamn.

Bland det mer intressanta som hon sa, eller snarare sa hon det mellan raderna, var att hon tydligt identifierar sig som rock’n’roll, inte som country eller singer/songwriter. Hon konstaterade att de sista i hennes generation var hon själv, Patti Smith och Chrissie Hynde. Och hon garvade åt 70-talets ”cock rock” (som Come On handlar om) om vilken hon sa: ”som en kvinna som växte upp i rock’n’roll-världen tvingades bli en del av”.

Vi som var i Malmö kom helt enkelt närmare Lucinda än vi som var i Köpenhamn. Och flera gånger, så många gånger så att det nog inte var smicker, lovade hon att vi var den bästa publiken i Skandinavien. Sånt går vi alltid på.