Dagens Dylan # 4

Crimson flames tied through my ears
Rollin’ high and mighty traps
Pounced with fire on flaming roads
Using ideas as my maps
”We’ll meet on edges, soon,” said I
Proud ‘neath heated brow.
Ah, but I was so much older then,
I’m younger than that now.

Half-wracked prejudice leaped forth
”Rip down all hate,” I screamed
Lies that life is black and white
Spoke from my skull. I dreamed
Romantic facts of musketeers
Foundationed deep, somehow.
Ah, but I was so much older then,
I’m younger than that now.

(My Back Pages, 1964)

23 år gammal började han redan bli trött på sig själv. Eller, snarare, på vem han hade blivit. Ofrivillig talesman för en hel generation av ung, vit medelklass som betraktade Bob Dylan som Gud, Messias och sin president. Med album som The Times They Are A-Changin’ och The Freewheelin’ Bob Dylan hade han blivit protestsångare. Han kröntes till The Voice of a Generation. Och det skulle snart visa sig passa honom väldigt illa.

Dessutom var det i sig lite egendomligt, om man betänker att Dylan inte, till skillnad från Pete Seeger, Phil Ochs och andra samtida – som verkligen var protestsångare – stod upp och predikade lösningar. Om man tar Dylans kanske mest kända ”protestsång”, Blowin’ In The Wind, så är den ju egentligen ingen protestsång alls, i det att han inte levererar ett enda svar. Och om det var något som den tvärsäkra universitetsvänstern ville ha – så var det svar. Hans ”lärjungar” hade svårt att acceptera att svaret blåste i vinden, de ville ha tydligare pamfletter än så. Dylan sa:

Too many of these hip people are telling me where the answer is, but oh, I don’t believe that.

Det var alltså ingen tillfällighet att 1964 års album, hans fjärde LP, hette Another Side of Bob Dylan. Och heller ingen tillfällighet att det innehöll låtar som It Ain’t Me Babe och, inte minst, My Back Pages, där han snarare häcklade den vänster som han tidigare ställt sig vid sidan av i The Times They Are A-Changing‘.

I My Back Pages lät det annorlunda:

”Equality,” I spoke the word
As if a wedding vow.
Ah, but I was so much older then,
I’m younger than that now

Detta var, som vi nu vet, året före Newport-festivalen, då Dylan pluggade in gitarren och kapade förtöjningarna till The Movement på allvar. Men redan 1964, bara 23 år gammal och med fyra uppmärksammade album bakom sig, visste han att hans egen vind blåste åt ett helt annat håll än dit ”fansen” ville:

Me, I don’t want to write for people any more – you know, be a spokesman… I’m not part of no movement… I just can’t make it with any organisation.